United Nations är vad man vanligtvis skulle beskriva som en supergrupp, men på grund av olika kontraktsbestämmelser får bandets alla medlemmar inte yttra sina identiteter utan måste förbli officellt hemliga. Jag vet, som hämtat ur en John LeCarré roman. Detta hindrar dock inte verkligheten från att hinna ifatt och det är vid denna stund ganska välkänt vilka de inblandade verkligen är. Förutom bandets frontfigurer, Daryl Palumbo och Geoff Rickly, vokalister från Glassjaw respektive Thursday, leder spåren till profiler som Ben Koller (Converge), Christopher Conger (The Number Twelve Looks Like You) och Eric Cooper (Made out of Babies). Respektingivande namn alltså. Så vad är planen? Jo, power-violence med referenser till 90-talets kaosscen och band som Orchid och Saetia. Håll i dig!

I en låt som Resolution 9, där influenserna av klassisk punk och hardcore flödar över likt Beowulfs bägare, känns det som om man springer ifrån en flock av lejon som slutligen slutar i en orgie av blod och söndertrasat kött. Det är snabbt, kaotiskt, fysiskt utmattande och helt fantastiskt. Detta går även att säga om The Shape Of Punk That Never Came, en ångvält till låt som rusar fram genom explosioner och våld, men som är lika fyndig som delikat. “Because the shape of punk to come/Never came/And will never come” skriker Rickly och Palumbo hals i hals, en iaktagelse länkat till Refuseds klassiska epos The Shape of Punk To Come.

Om Converge och Taken skulle haft ett barn tillsammans skulle det antagligen heta United Nations. Och vad kan man säga om Palumbo som inte redan har sagts?! Han är mästerlig. Rickly låter som han brukar, gapig och lite panikslagen, medans Palumbo väser fram sina mest förskräckliga skrik någonsin. Tillsammans balanseras deras kontraster ut perfekt mot den frenetiska hysteri som resten av bandet levererar. Variationen är hög och stilarna blandas snyggt mellan punk, hardcore, grind till något enhetligt och fräscht. Det tog tio år men punken verkar äntligen har kommit. I form av United Nations.