Från den sprakiga lo-fi debuten Underwater Cinematographer till den exklusiva och svåråtkomliga Phages med sitt fylliga sound och influenser av jazz och konstrock tar bandet på Population stora steg framåt och uppåt och levererar ett mästerverk av mått som är allt för ovanligt i dessa tider. Och när man utklassar hela den kanadensiska indie-eliten, som inhyser några av världens främsta och vördade band, då vet man att man har gjort nånting rätt.

The Most Serene Republic är krångliga. Inget snack om saken. Det händer väldigt mycket saker väldigt ofta. Och varje liten undanstoppad detalj förhöjer och förnöjer och hjälper bygga upp en imponerande myckenhet av krångliga takter, lust och spelglädje utan dess like. Musikaliskt har det sju man starka bandet kokat ihop en väldigt säregen och personlig stil som jag inte kan koppla ihop med något annat band. Det går att dra paraleller till band som Broken Social Scene, åtminstone när det gäller attityden och inställningen till att skriva ny och intressant musik, men får faktiskt här se sig själva passerade och utspelade.

För om det inte vore tillräckligt att The Most Serene Republic är sitt egna unika själv, dom är även en skara av helt utomstående musiker, vilket är relativt sällsynt inom en genre som indie. Så, Population är inte bara krånglig i estetiken utan även när det gäller den tekniska aspekten. Mycket av den bördan ligger visserligen på Tony Nesbitt-Larking, bandets trummis och rytmiska savant sedan 2006, som intensivt driver fram några av de allra häftigaste kompen jag hört inspelade på skiva. Det smattrar vilt i låtar som Why So Looking Back, Sherry And Her Butterfly Net, Compliance och jag kan helt enkelt inte sluta le och se ut som ett utropstecken på samma gång. Det är nästan förnärmande och osmakligt att någon kan vara så duktig! I en låt som Multiplication Desks skalar dom av den annars igenomslående ljudmassan i ett nummer som påminner om något som skulle kunna ligga med på Underwater Cinematographer och visar ännu en gång upp sina förfinade kunskaper på helt nya sätt. Genomgående präglas var låt av en nästan barnslig sprallighet och överraskar gång på gång med övertygelse och återigen antar jag formen av ett utropstecken. Helt makalöst!

Med risk för att låta som en riktigt 50-talist, men den här skivan svänger. Hårt. Population är en riktigt bergochdalbana från början till slut. De jazziga influenserna skummar i bakgrunden skivan igenom och det är den här lösa, nästan improvisatoriska, stilen som skiljer bandet från så många av sina kollegor. Det finns massor av utrymme för att experimentera och ta ut svängarna vilket leder till en väldigt livlig produkt; från sprallig jazzrock (Battle Hymn of the Republic) till underhållande indieorkester (The Humble Peasants) - The Most Serene Republic gör det allt. Och gör det dessutom löjeväckande bra!