När jag såg Stars spela för några år sedan (och min redan etablerade förälskelse i Amy Millan blev total!) beskrev bandets ena vokalist, Torquil Campbell, bandet som indiepopens svar på Mensa. Han må ha haft en humoristisk ton i sin röst vid yttrandet, men han hade heller inte fel. Sant, dom är inte lika svåra eller komplicerade som kollegorna Broken Social Scene eller The Most Serene Republic, men Stars har alltid haft en slags slagkraftig vuxen och mogen attityd i sin musik som är betydligt smartare och intressantare än ditt normala indieband.

Stars musik har i min mening alltid varit lämpad för introvert tänkande och reflektion. Detta är något som stämmer in på nya skivan mer än någonsin.

De mer peppigare bitarna från Set Yourself On Fire (One More Night, Soft Revolution, The First Five Times, Set Yourself On Fire) är så gott som borta och ersatta av låtar som är betydligt lugnare och känns mer som en nära släkting till deras tidigare alster Heart än något annat. Första singeln Take Me To The Riot är skivans kanske rockigaste låt och är likt Ageless Beauty en självklar hit, även om den inte når upp till samma nivå, men det är det inte många låtar som gör. Campbells mjuka röst har en lugnande effekt i låtar som Barricade och Life 2: The Unhappy Ending, som spelas ut som ett manus till en film med omgivningar, klipp och repliker. Men hur mycket jag än gillar Campbell så är det Amy Millan som är skivas stora stjärna. Med sin karaktärsrika och lätt rökiga röst dominerar hon sina låtar. Window Bird, Bitches In Tokyo och My Favourite Book, tre väldigt olika låtar till stilen, men är möjligt det bästa Stars har gjort. Och när de båda möts i låtar som Midnight Coward och den helt osannolikt vackra Personal, som för en dialog mellan två personer via kontaktannonser, (Campbell avlägsen och kylig; Millan sårbar och ömtålig) är resultatet kort om perfekt.

Musikaliskt har Stars aldrig varit bättre. Skivans avslutande titelspår är en storslagen komposition kort under sju minuter som glänser med ståtliga arrangemang av stråkar, piano och trummor som gränsar påpompös orkesterrock. Men, som i redan nämnda Favourite Book, uttrycker dom sig på ett betydligt mer nyanserat sätt och trots de utsökta inslagen av stråkar även i denna låt, så är den väldigt återhållsam. Musiken är sammansvetsad, men varierad, skivan igenom och det märks att Stars har massor av krut kvar i sig, fortfarande växer som band och att In Our Bedroom After The War bara är ännu en i raden av fantastiska skivor.