Sias stora genombrott kom i samband med att den hyllade tv-serien Six Feet Under gick i graven. Hennes storslagna pop-epos Breathe Me användes där i ett kraftigt montage i det allra sista avsnittet och sammanfattade på något underligt sätt seriens ödesmättade final på ett utomordentligt sätt. Detta gav upphov till ett återsläpp av skivan Color The Small One i staterna och helt plötsligt, var hon ett namn att räkna med. Sia Furlers tredje skiva, Lady Croissant, tar dock lite oväntat plats framför en publik i Bowery Ballroom i New York och visar upp en härlig blandning av eget material samt låtar från hennes samarbete med den elektroniska popduon Zero 7 och en cover på The Pretenders I Go To Sleep. I konsertens spellista ingår även den nyskrivna låten Lentil.

Bortsett från livespelningen får vi även med den nya låten Pictures, en tillsynes gladare och mer peppig låt än vanligt. Den nästan sprudlar engergi och solsken. Till en början på gränsen till slätstruken, men, med tiden framgår ett mörkare lager och för var lyssning har den växt på mig rejält. Numera är min enda egentliga kritik av den här låten att den kanske borde ha legat efter själva spelningen och inte precis i början av skivan. En studioinspelning sticker ut något och tar faktiskt bort lite av den mysiga live-känslan av den efterföljande spelningen. För det är en av skivans större tillgångar: stämninigen. Det är hela tiden väldigt avslappnad och man kan nästan föreställa sig ett dunkelt rum med levande ljus som fladdarar av vibrationerna av trummorna.

Huvudattraktionen inleds hursomhelst med den allt för underbara Don’t Bring Me Down från Color The Small One. Det egna materialet känns genomtänkt men även lite uppenbart. Bortsett från redan nämnda låt spelar hon Numb, Breathe Me och Blow It All Away från hennes första skiva, Healing Is Difficult, som faktiskt låter bättre live än på skiva. Dessa tillhör utan tvekan hennes bättre låtar och även det är något uppenbart och väntat så vore det vansinne att inte ha med dom. Men även Zero 7-låtarna Destiny och Distractions lockar fram spontana rop och applåder från en imponerad publik och Sia håller inte tillbaka. Hennes speciella röst står här i fokus mer än på skiva och hon bär låtarna från början till slut med pondus och fingertoppskänsla. Skivan lider däremot av ett problem: den är alldeles för kort. Bortsett från Pictures får vi nöja oss med åtta låtar. Det hade inte gjort någon större skada med ytterligare två eller tre låtar. Personligen skulle jag gärna hört låtarna Moon och Sweet Potato. För Lady Croissant är en skiva för fansen och om du verkligen gillar Sia, så är åtta låtar lite magert. Men det är ett fint tillskott till vad jag gissar kommer bli en imponerande karriär.