Zooey Deschanel, erkänd skådespelerska som bland annat har medverkat i Weeds och The Hitchhiker’s Guide To The Galaxy och M. Ward (vars senaste skiva Post-war, fick den allmänna kritikervärlden att höja på ögonbrynen) möttes under en filminspelning och blev kära. Nej, inte riktigt så, men ett gemensamt intresse för musik fanns och när det framkom att Deschanel under en längre tid haft siktet inställt på att ge sig in i musiken och i hemlighet spelat in ett antal demos (som senare skulle lägga grunden för Volume One) slog paret sina påsar ihop och startade projektet She & Him. Nej, inte ännu en skådespelare som tror sig kunna ta ton och ger sig in i musiken, hör jag er tänka väldigt högt! Ja, allt för ofta har vi sett skådespelare ge sig in i musiken och vice versa. Madonna, Jennifer Lopez, Ice Cube, Britney Spears, Whitney Houston, Jon Bon Jovi är bara några (från en lång, lång lista) av katastrofartade exempel som kan nämnas. Zooey Deschanel hör inte hemma bland de dessa pinsammheter.

Till att börja med så samarbetar man inte med någon som Ward, om det man är ute efter är snabb PR. För det andra så är inte Deschanel någon typisk mediahora som fläker ut sig själv och sitt underliv i skvallerpressen. För det tredje så är Volume One så långt ifrån man kan komma populistisk “crossover” pop som är så vanligt vid situationer som dessa. Med rötter inom smal indiefilm, verkar den 28 åriga Deschanel tvärtom stå oerhört stadigt på sina fötter, väl medveten om vad hon vill åstadkomma med sin musikaliska karriär. Med draghjälp från Ward levererar Deschanel väldigt charmig popmusik starkt färgad av 50 och 60-talets gyllene pop-era, där namn som The Carter Family, Nina Simone och The Ronettes står för en del av influenserna.

Trots Wards inblandning i She & Him, så måste jag nog ändå påstå att Volume One tillhör Deschanel. Grundmaterialet är trots allt hennes och det märks att Ward här har tagit en sekundär roll och bidrar mest med att styra upp musiken i det bakre. Och känner man till något om Wards tidigare arbeten, så är det här långt ifrån de annars stökiga och lite udda arrangemangen han gjort sig känd för. En av Deschanels största styrkor som skådespelare är hennes väldigt igenkännliga röst. Lite hes, kanske lite mörkare än vanligt och väldigt avslappnad, gör henne som klippt och skuren för denna sortens musik. Men även om Volume One inte kan räknas som en katastrof likt tidigare nämnda exempel, är det dessvärre inte det mest intressanta som går att lyssna på. För när man är så bunden till en viss specifik era eller genre som dom är här, finns det naturliga begränsningar för vad man kan och bör göra. Så mitt intresse brister tyvärr ganska snabbt, vilket är synd, då jag verkligen vill gilla det här. Som en hyllning till den gamla tiden för nostalgiker är det säkert en välkommen skiva. Jag gillar mer konceptet. Och hennes röst. Mitt råd: tal-böcker.