Black History Month fullkomligen mullrar igång: “Now amplify this! Turn up the bass!”

Saul uppmanar oss till att vrida upp volymen och basen, och det är ingen tvekan om att det är så den här, årets stora crossover-fest, ska avnjutas. Det är också de riktigt tunga, beats-inriktade fläsk-in-your-face-låtarna som utmärker sig. Förstnämnda blytunga Black History Month är ju helt klart det bästa exemplet, tillsammans med avslutande och starkt Reznor-luktande The Ritual. Min personliga favorit är dock DNA, med risk för att behöva beskriva ännu en låt som “mullrande”. Framtidsdystopiskt och samtida på samma gång, och den enda låten jag skulle vilja ha i min bil, om jag bara fick välja en för resten av livet. Och om jag hade en bil, förstås.

Saul Williams lyrik är poetisk, humoristisk, slagkraftig och tankevärd. Men jag lämnar en närmare insyn av Niggy Tardusts textmässiga kvaliteter till lyssnaren. Han lånar också, från Bono, i en cover av Sunday Bloody Sunday. Passande med tanke på skivans politiska undertoner, men mitt i smeten är den ett lysande exempel på att The Inevitable Rise And Liberation of Niggy Tardusts spretighet ligger den till last. Samtidigt är det ingen som säger att alla skivor måste lyssnas i spårens ordning, och som ensamt stående låt är den ett starkt tillskott i Saul Williams musikaliska bibliotek, och det bevisar på sätt och vis att han faktiskt är något, även utan sina egna styrkor som textförfattare.

Den här, ganska troliga, men ändå överraskande kollaborationen mellan industrirockens förvaltare, Trent Reznor, och författaren, skådespelaren och poeten Saul Williams, visar sig vara någonting gudabenådat. Att detta även är en skiva som kommer stå som det gyllene exemplet över hur musik bör distribueras i framtiden, blir nästan en parantes, när innehållet är så bra.