Det sägs att Ryan Adams inte har gjort nåt bra sen Gold. Jag håller med, utan att ha hört någon av efterföljarna; därför att jag tror på vad som sägs. Av den orsaken att jag älskade både Heartbreaker och Gold har jag skärmat av de senare albumen och därmed försäkrat mig om att inte förstöra min bild av en fantastisk rockpoet. Nu har jag emellertid lyssnat på Easy tiger i drygt en vecka; just för att kritikerna menar att det är ”Ryan Adams bästa sedan Gold”.

På konvolutet till Heartbreaker låg han med slutna ögon och en handrullad cigarett i munnen. Det såg ut som att han precis hade borrat pitten i Emmylou Harris (som fungerade som duettpartner). På Gold parafraserade han Neil Young med ”Everybody wants to go forever, I just wanna burn up hard and bright”. Romantiserandet av den klassiska rockjargongen var Ryan Adams största tillgång; vilket han själv var medveten om, då merparten av texterna handlade om saker som hör sånt till. Där Hank Williams och Tom Waits möttes stod Ryan Adams med ett självsäkert flin och plagierade Dylans 65-sound i To be young (Is to be sad, is to be high).

Med de mindre välgjorda albumen försvann flinet. På omslaget till Easy tiger parafraseras nu istället Anton Corbijns fotografi av Ian Curtis. Det låter som Jim Jarmuschs Night on earth; med ett vidare spektra än knullen och spriten. Likt Jarmusch integrerar Adams på Easy tiger stadens svartdränkta natt och neonskyltarna som ger värme åt de kalla människorna med den ensamma människans varma reflektioner och henens tomma anlete. Adams tonfall är, likt albumets konvolut skvallrar om, mer eftertänksamt och alla flickor verkar ha lämnat honom. Precis som den dyngraka finnen, omfamnad av Jarmusch, står han kvar medan natten blir morgon och likt den östtyska taxichauffören har han förlorat styret.

Nu är Easy tiger varken bättre än Heartbreaker eller Gold. Det är fortfarande bättre med ett bra ligg och en cigarett till flickan än en cigarett i all ensamhet. Och även om Easy tiger är välproducerad och lyriken är skickligt sammanflätad med The Cardinals komp är melodierna på långa vägar inte lika bra som tidigare. Visst finns det låtar där melodierna faktiskt är angelägna och välarbetade, men merparten tenderar, trots den rutinerade Jamie Candiloro vid producentbordet, att dansa iväg som en seg smörja. På samma sätt har texterna inte samma slagkraft som hos de två första albumen. Även om spektret är vidgat är klyschorna för många.

Easy tiger är en plattform att bygga vidare på. Jag har, bortsett från Easy tiger, fortfarande inte hört något senare än Gold, ändock förstår jag att det här är bra och något åt det rätta hållet. Jag ser i Easy tiger ett löfte om en storslagen återkomst.