Första gången jag lyssnar på den här distributionsrevolutionerande “skivan” (eller vad man nu ska kalla dem nuförtiden), griper den inte tag i mig. In Rainbows dök mer eller mindre upp från ingenstans, och trots otaliga nyhetsrapporteringar om Radiohead och deras förehavanden, eller kanske just på grund av dem, var jag inte mentalt förberedd på nytt material. Skivan kändes lågmäld, och rent ut sagt tråkig. Med den flodvåg av skivor som sköljer över en i dagens musikklimat är det så lätt att avfärda något på första intrycket. Lyckligtvis gav In Rainbows mig en ny chans.

Som med alla riktigt bra skivor av sorten, kräver In Rainbows att man lyssnar på den. Den hoppar inte ut och ger dig en käftsmäll i ansiktet, utan bjuder in dig till att förstå den. Många kommer ge upp, inbillade om att skivan är för lättlyssnad, slätstruken och popbetonad. Det är precis tvärtom, In Rainbows styrka ligger i hur mångfacetterad den är, dolt i hur framåtriktad, jämn och enkel den låter till en början. Om du verkligen lyssnar, blir du faktiskt förvånad och överraskad när vissa låtar byter karaktär helt, och när andra mynnar ut i underbara, drömska melodier. Jag vet att du inte blev förvånad första gången. Men det var inte på grund av förutsägbarhet. Du missade det helt enkelt. För du lyssnade inte.

Behöver du en krok att bita fast i för att kunna halas in? Prova 15 Step eller Bodysnatchers. På repeat. Och känn sedan hur det här mästerverket tar fäste.