Att följa upp förra årets bästa platta, Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, får väl ses som en hyfsad utmaning. Tydligen tycker Kevin Barnes att det är något man åstadkommer genom att fullkomligt spåra ur och ägna den nya Skeletal Lamping åt att ge liv åt sitt alter ego, Georgie Fruit, vars bedrifter innefattar ett flertal könsoperationer och tider i funk- och discoband. Det här bidrar tyvärr till att Of Montreal får befatta sig med disco, det låter som ett schizofrent Scissor Sisters ibland - det är inte en komplimang. Funkbiten klarar de bättre.

Men det jag gillade med Of Montreals förra skiva var kontrasten mellan bandets episka Bowie-frierier och deras totala avsaknad av pretentioner. Den här gången är jag mer kluven. Är det verkligen en avsaknad av pretentioner? Kanske är det i själva verket så jävla pretentiöst att jag missuppfattat hela grejen med bandet. Att lyssna igenom Skeletal Lamping en första gång är helt omtumlande. Det klipps och avbryts, ändras och dras ut - så fort du tror att en låt ska komma igång så är den slut, när du fastnar för en melodi så är den begravd i massorna av hundratals vinjetter från låtar som aldrig fick blomma ut.

Det är både styrkan och svagheten med det här, om inte annat, modiga, spektaklet.

Non-pareil of Favor, en av årets bästa låtar, klart värdig bandet, med sina likar gömda i den här skivans lapptäcken. Men vad ska man tycka om all utfyllnad? Nja. Så mycket det än tar emot att säga det, är jag faktiskt lite besviken.