Varje nytt släpp med Oceansize bär nya utmaningar. Men det är utmaningar jag mer än gärna tar mig an. För var skiva bandet släpper lös, kan den dagen beskrivas som en blandning av julafton och ens födelsedag sammanslaget i ett. För med Oceansize är det aldrig en fråga om det kommer vara bra, utan HUR bra kommer det vara?! Med Frames har bandet inte bara skapat ännu ett monster men också sin mest udda varelse hitills. För likt deras förra skivor, är Frames definitivt inte för alla.

För att förstå och uppskatta bandets briljans krävs det en del av oss lyssnare och en djupare passion för musik är nog ett måste om man ska se igenom alla lager av minituösa detaljer och finlir som definerar just deras musik. De flesta av låtarna går i fem eller sjutakt, alternativt båda eller ännu knepigare. Min poäng är att det är ett jobb i sig att chiffrera deras låtkonstruktioner, uppbyggnader och är man inte bekant med bandet sen tidigare eller snarlika band är risken att det kan bli lite mycket att ta in i ett svep. Men det är just detta som är ett av bandets många styrkor; riskerna dom tar genom att skjuta på regler, gränser och skapa helt ny musik. Det är utan tvekan musiknörderi på högsta nivå och få (Tool är ett undantag) klarar att matcha dom i teknik och stil.

Trots skivans åtta spår pratar vi om en speltid på över en timme, ännu längre om man räknar bonusspåret Voorhees som går att finna på en alternativ upplaga av skivan. Det innebär långa låtar (skivans kortaste låt är sex och en halv minut!) och mycket tid att leka med dynamik och bygga låtarna från början på ett effektivt sätt, något dessa fem herrar från Manchester bemästrar olikt någon annan. Detta stämmer bäst in på skivans mittenparti och låtarna Savant, Only Twin och instrumentala An Old Friend Of Christies. Här tar man sin goda tid och bygger sakta men otroligt säkert upp maffiga ljudlandskap. Jag vet, ljudlandskap, typisk klyscha, men det är en klyscha av en orsak; det ligger en sanning bakom det! Men jag menar det i ordet mest sanna bemärkelse och inte som en typisk plattityd för att beskriva nåt som sträcker sig längre än fem minuter. Savant och Only Twin tillhör bandets allra vackraste låtar och An Old Friend Of Christies är obehagligt ödslig, ödesmättad och skrämmande. Bäst är nog dock Trail Of Fire, en låt som stegvis bara blir bättre och mer komplicerad för var sekund som passerar för att slutligen explodera över lyssnaren med massiva gitarrmattor och smattrande trummor. Det är i stunder som dessa musiken verkligen kommer till sin rätt och bäst lönar av sig.

Likt alla deras andra skivor är Frames ett klockrent drag som inte sviker. Soundet, och även stilen till en viss del, är ännu en gång pånyttfödd och även om det låter som Oceansize, så är det inte på några sätt kopierat från deras tidigare alster. Dom funkar väl stående på rad bredvid varandra, men klarar även att stå på egna ben som helt fristående verk. Att återuppfinna hjulet är inte det lättaste, men för var skiva verkar Manchesterbandet göra just detta och överträffa sig själva och överraska oss ivriga konsumenter på nya oväntade sätt. Och med en sån historia som Oceansize har bakom sig, så förstår man att det inte är det enklaste att lyckas med en sådan bragd. Men Oceansize gör inte enkelt. Det är ett ord som inte existerar i deras ordbok. Och vilken jävla tur att det är så.