Jag är tveksam till hur man bör förhålla sig till remix-album. Är det inte den ultimata rip-offen, att mixa om en skiva, och släppa den igen och låta oss stackars konsumenter punga ut precis lika mycket pengar som vi gjorde första gången, för ett remix-arrangemang? Självklart är det ett genomruttet koncept. Samtidigt är jag verkligen inte berättigad att klaga, eftersom jag ytterst sällan betalar för musik nuförtiden. Jag betalade inte för Year Zero, och jag betalade inte för Y34RZ3R0R3M1X3D. Jag betalade inte ens för In Rainbows eller The Inevitable Rise and Liberation of NiggyTardust! Så för mig, och alla andra tjuvaktiga musikälskare därute, kan vi nog konstatera att remix-skivornas skrupler inte längre behöver tas i aktning när man försöker bedöma dess relevans.

Den återstående frågan är väl då om Year Zeros lillebror tillför något nytt. I bandets historia har vi ju fullkomligt geniala remixkompositioner som Further Down The Spiral, som verkligen var vad namnet antydde och grävde ner oss ännu djupare i mytologin kring en av världens absolut bästa skivor. Samtidigt har vi på skalans andra sida skamfläckar som Head Like A Hole-kompilationen. Eller vad sägs om följande låtlista:

Head Like A Hole (Slate)
Head Like A Hole (Clay)
Terrible Lie (Sympathetic Mix)
Head Like A Hole (Copper)
You Know Who You Are
Head Like A Hole (Soil)
Terrible Lie (Empathetic Mix)
Down In It (Shred)
Down In It (Singe)
Down In It (Demo)

Om du tror att låtarna inte är mer eller mindre exakta kopior på sina förlagor, då tror du fel. För precis så uselt kan det vara i remixlandet. Som tur är, lyckligtvis, och till alla Nine Inch Nails-fans stora njutning, är Y34RZ3R0R3M1X3D stadigt placerad i den förstnämna delen av skalan. Faktum är att det är ett av de bästa icke-albumen som Trent, mästaren av icke-album, har spottat ur sig.

Det är inte alltid stora och direkta förändringar. Exempelvis inleds skivan med Hyperpower! + En dos Saul Williams-poesi vilket resulterar i Gunshots by Computer. Kontrasten följer direkt efter. Alessandro Cortini, alias Modwheelmod, har tolkat The Great Destroyer till en mysig gitarrhistoria och det är inte mycket som är likt originalet. Han har helt enkelt lyckats göra om det till en helt egen låt som står på egna ben och existensberättigar således hela den här plattan. Därmed inte sagt att den på något sätt är skivans höjdpunkt.

En låt som vi fått ta del av tidigare är Saul Williams version av Survivalism. Den är smygande, dovare och mer oroväckande än sin föregångare, och passar domedagstemat alldeles utmärkt. Ännu mer mörker bjuder Kronoskvartetten på, vars version av Another Version of the Truth på alla möjliga sätt är bättre än det milda, nästan försvinnande, pianopillandet i originalet. På den dansantare sidan har vi The Faint, som har gett sig på min personliga Year Zero-favorit, Meet Your Master. Tillsammans med Epworth Phones-mixen av Capital G har jag peppmaterial för fredagskvällar i flera månader framöver i de här två guldklimparna.

Jag kan fortsätta att beskriva låt efter låt, men jag tror ni förstår att jag gillar det här. Mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag ska inte gå så långt att jag rekommenderar någon att faktiskt betala, men lite bandbredd beordrar jag er att avvara för Y34RZ3R0R3M1X3D!