“Thank you for your continued and loyal support over the years - this one’s on me”

Ovanstående meddelande står att läsa på Nine Inch Nails officiella hemsida sedan i måndags. Jag slog upp “som en blixt från klar himmel” i ordboken igår och såg en bild på Trent Reznor. Härom månaden chockade han oss nämligen med att helt utan förvarning lägga upp ett instrumentalt epos i form av Ghosts-volymerna I-IV, och nu är det alltså dags för ett “riktigt” album, The Slip.

Produktiv? Lite.

The Slip är alltså en present från Trent, och således helt gratis att ladda ned. Redan där kanske man börjar oroa sig för musikens kvalitet, och sammantaget med den stadiga ström material som sipprat ur det här bandet den senaste tiden, undrar man hur snabbt man egentligen kan slänga ihop en riktigt bra skiva? Svaret på den frågan visar sig vara: Väldigt snabbt.

De som lyssnat på Ghosts känner sig genast hemma i det smygande instrumentala introt. Det är dock inte läge att slänga upp fötterna i soffan och luta sig tillbaka, för när 999,999 går över i 1,000,000 sätts den egentliga tonen för The Slip. En industriell rockdänga som frontas av en muterad Danko Jones i form av Reznor i sitt esse. Chocken däremot, den sparas till nästföljande Letting You, som är det hårdaste Nine Inch Nails har producerat på många, många år. Det är till och med så - och det här är ungefär den största komplimangen man kan få av mig - att den här låten hade kunnat passa in i NINs repertoar anno 1994, på världens bästa skiva, The Downward Spiral.

Den här manglande inledningen följs av två lite lugnare låtar, kanske de mest troliga radiokandidaterna: Discipline och Echoplex. Den förstnämnda är en rätt trevlig historia, med en lätt förvirring i början där man nästan tror att Only är på väg att dra igång. Echoplex känns lite som frukten av bandets tidigare samarbeten med Queens of the Stone Age, och med ett tillbakalutat driv levererar Trent en av sina bästa vokalprestationer på länge. Detsamma är fallet i nästa låt på skivan, som också antagligen är den som NIN-fans kommer ha lättast att ta till sig, Head Down. Låten skiftar mellan skivans bästa truminsats (på en skiva där trummorna på många ställen är härligt framstående) signerad den numera stadige bandmedlemmen Josh Freese, och en vemodig refräng som drar åt The Fragile-hållet. Jag är inte helt främmande från att påstå att det är den bästa låten på The Slip.

Efter denna kombo av direkt på-låtar, landar vi i skivans lugnare del. Ett pianonummer som lever på sin råa närhet (Lights in the Sky), viskande ambienttoner som hade gjort Brian Eno stolt (Corona Radiata), och en utmynning och återknytning till Ghosts i och med skivans två sista spår, The Four of Us Are Dying och Demon Seed.

Efter ett tjugotal genomlyssningar sedan i måndags har det här växt till något som faktiskt är ett riktigt Nine Inch Nails-album. Det är något som brukar betyda att ladda ner stulna små snippets av låtarna, fundera ut hur det kommer låta, vilka som är inblandade, och framförallt olidlig och utdragen längtan. Att vi “berövas” allt detta i och med den här skivan är både något bra, och något av ett problem. Den förra skivan (Ghosts ej inräknad) introducerades ju med en otroligt indragande och intressant kampanj, och levde till stor del på världen som fanns runtomkring. The Slip är helt utlämnad till att stå på egna ben. Låtarna får helt enkelt tala för sig själva.

Och som de gör det. Det här är Nine Inch Nails bästa skiva på nio år.

Ladda ner här: http://theslip.nin.com