Det är en förvirrande tid för skivbranschen. Där i bubblan verkar ingen riktigt veta hur de ska förhålla sig till de nya sätten att distribuera musik. Vi som står utanför, konsumenterna, blir samtidigt allt mer klarsynta. Anledningen till att jag slutat betala för musik är enkel: Jag vill inte betala feta skivbolagsbossars flygresor, lyxmiddagar och gigantiska villor uppe bland Hollywoods kullar. Så kommer då Radiohead och Nine Inch Nails med varsin lösning, som nu finslipats och hittat en perfekt mellanväg i vad Nine Inch Nails gör med Ghosts. För de som fortfarande har en passion i blicken när de avplastar skivor i fysisk form, välpacketerade med booklets och artistiska fodral, bjuder Ghosts på det ultimata lystmätet. Snyggt, men dyrt. Den limiterade utgåvan med vinyler, posters, fyra CD-skivor, signerad av hela internets nya husgud, gick på $300. Notera mitt användande av imperfekt, utgåvan sålde slut på ett dygn. För oss, mer blygsamma fans, kunde man betala $75 för enbart CD-skivorna, alternativt $5 för det digitala alternativet. Oavsett vad man valde, gick pengarna direkt till artisten. Och det är precis därför som jag för första gången på över ett år faktiskt betalade för en skiva. Inget fet skivbolagspamp kommer någonsin se röken av de pengarna. Ett annat stort plus i kanten är att den digitala utgåvan (i CD-kvalitet: gör om, gör rätt, Radiohead) bjuder på bakgrundsbilder och tillhörande fotografier för var och en av de 36 låtarna på Ghosts.

Men när den initiala reaktionen på hur smart den här blixten distribueras från en klar himmel, återstår ju det som faktiskt är viktigt: Musiken. Trent har helt klart kämpat i en uppförsbacke de senaste, typ, 14 åren, och varken With Teeth eller Year Zero var trots sin stundvisa briljans långt ifrån jämna upplevelser. Å andra sidan är det inte helt lätt att imponera när man hela tiden har förväntningarna om att skapa en ny The Downward Spiral (kanske världens bästa album, och defintivt 90-talets) hängande över sig. För att bryta trenden försöker han den här gången med något helt nytt. En instrumental tvåtimmars-resa bland dagdrömmar, som inte verkar hålla sig till ett koncept eller behandla ett specifikt ämne på det viset som Nine Inch Nails brukar göra. Faktum är att det här är, trots att man känner igen vem det är som drar i spakarna, någonting väldigt annorlunda. Ghosts 36 låtar är allt som oftast någonting man mer hade förväntat sig från ett filmsoundtrack.

Vad jag förstått av intervjuer och press inför den här skivan är det ett nytt förhållningssätt som ligger till grunden för detta, Trent har satt tydliga deadlines för att veta när det är dags att avsluta en låt. Ett klokt val för någon som har en historia av att bygga på och bygga på och någonstans dränka sina melodier och mest träffsäkra idéer under en vägg av ljud. Utan tvekan ligger också en del av Nine Inch Nails charm i att man verkligen får hänge sig åt låtarna för att hitta det mest behagliga, eller det mest obehagliga, för den delen. Avstampet från det här tidigare förhållningssättet är också en av Ghosts stora styrkor, det som lägger grunden för hur fräscht det låter. Det är som Nine Inch Nails-låtar där man plockat bort flera lager och lämnats med bara essensen. Ni som lyssnat på Still har en bra utgångspunkt.

Ghosts enormitet är både sin egen styrka och svaghet. För att ta in det här långsamma monstret under två utdragna timmar krävs helt klart en ansträngning från lyssnaren. Men för er som ger det en chans och lyckas, väntar en resa in i någonting väldigt speciellt. För er andra, ge det en chans. Lyssna på en av delarna i taget. Plocka ut, möblera om, visualisera musiken.

Om inte annat, så betala de runt trettio kronor skivan kostar, och visa för skivbolagen, att det här är framtiden.

http://ghosts.nin.com