Brooklyn-bandet The National kanske inte så mycket överraskar mig lika mycket som dom slår mig med häpnad! På nya skivan Boxer, visar femmannabandet upp en löjligt stark och imponerande samling låtar som både underhåller och berör. Musikaliskt som textmässigt är det konstant tänkvärt och sofistikerat när dom smidigt tar sig fram mellan olika influenser, från mörkare indierock till mer traditionella inslag med en svag udd av folkrock.

Deras ständigt varierande material rör sig mellan olika bakgrunder och bygger upp atmosfäriska invecklade, men lättlyssnade, ljudbilder som framkallar vackra höstdagar och tomma nätter. Trots att det händer mycket saker väldigt ofta, på många olika fronter, är det konsekvent avslappnat och lätt drömma sig bort till. Gitarrerna jobbar effektivt tillsammans med Matt Berningers mörka stämma som verkar i både lugnande syfte likväl som att förmedla oro, kval och som ter sig väldigt svår att värja sig emot. Skivans största tillgång är emellertid Bryan Devendorf som med sina väl frenetiska trummor sätter en unik och distinkt prägel på en och var av skivans tolv spår. En myriad av olika typer av komp och stilar bjuds vi på; allt från smattrande pukor med bestämt driv i låtar som Squalor Victoria och Brainy till mer avskalade varianter som i helt lysande Guest Room och Slow Show och allt möjligt finurligt däremellan.

Bandmedlemmarna i The National verkar vara i sån otrolig harmoni med varandra vid det här laget. Varje parti, i vilken låt det än må handla om, känns helt precis rätt och på sin plats. De fylliga arrangemangen signerat Padma Newsome från Clogs tillhör de allra vackraste och ger det där lilla extra som tippar över låtarna från jäkligt bra till väldigt bra. Att musiken inte är revolutionerande eller överraskande spelar som sagt ingen roll. Inte när det är så här bra. Jag längtar redan till årsskiftet så jag får sätta upp Boxer på min lista över årets bästa skivor.