Jag är helt klart stolt över att jag hade bokat plats på M.I.A.-tåget långt innan första hållplatsen. När jag först upptäckte henne i och med Sunshowers (ungefär tio månader innan Galang blev en hit och “karriären” tog fart) var det så nytt, fräscht och uppfriskande att folk inte ens förstod att det var bra. Sen höll det i sig, och det visade sig, när den om och om igen uppskjutna debuten Arular till slut dök upp, att det fanns tillräckligt av det dansvänliga materialet för att fylla en hel platta.

Några år senare kommer en hett efterlängtad uppföljare och kritikerna höjer även denna till skyarna. Men varför? Favelafunkens västerländska ambassadörskvinna har helt klart tappat fästet om vad, i alla fall jag, gillade med debuten. Då det var hett och studsigt på Arular kommer Kalas svettdroppar av currydoftande Bollywood-pop a la ett av de första hitspåren Jimmy. Jag har inte lyssnat igenom hela låten hittills. Jag kan bara inte. Det vänder sig i halsen på mig och frammanar samma obehagliga känsla som brittisk reality-TV.

Beatsen som var signerade Diplo förra gången är på större delen av Kala långt mycket tråkigare och intetsägande, och det finns egentligen inte en enda given klubbdänga här. När beatsen tar sig är dock M.I.A. själv framme med sina nonenstexter och nollställda sångförmåga och drar ner produktionskvaliteterna till samma indiska tobaksaffär som resten av skivan verkar framspånad i. Visst fan sjöng hon om totalt nonsens på Arular också, men då lyckades hennes “sång” bli en förlängning av beatsen och allt var ihopvävt på ett snyggt som gjorde att man struntade i det.

Det tar emot lite. Men å andra sidan kan väl en uppmaning att lyssna på skivan själv vara på sin plats, eftersom andra kritiker mystiskt nog verkar tycka om det här.