Trots fem skivor bakom sig så känner folk nog bäst till Laura Veirs som den andra rösten i The Decemberists låt Yankee Bayonet (I Will Be Home) från fantastiska The Crane Wife. Om ens det. Men faktum kvarstår att Veirs är en utomordentlig och talangfull låtskrivare på egen hand. Sen en tid tillbaka är hon nu dessutom uppbackad av kompbandet Saltbreakers, bestående av musikerna Karl Blau, Steve Moore och Tucker Martine, varav den sistnämnda här även agerar producent och kan skryta med namn som The Decemberists, Sufjan Stevens och Bill Frisell på sin resumé.

Men trots att skivan är en produkt från Veirs som soloartist så finner man mycket av skivans styrka i dess täta sammansättning. Mer än någonsin så kretsar musiken runt bandet själv och för första gången så lånar dom även ut sina röster för en del gruppsång. Och det är minst sagt en lyckad övning som sprudlar av glädje och spellust. Något som genomsyrar skivan igenom, även i dess mörkare stunder. Veirs låser sig inte helt vid en genre utan doppar här tårna i lite olika stilar. Från den mer elektroniska Don’t Lose Yourself till Sonic Youth-stajlade Phantom Mountain med skräniga gitarrer och peppiga trummor. Bäst är det dock när dom fokuserar på folkmusiken, som i tillexempel To The Country, en av skivans mer framstående spår. Inspelad i Johnny Cash studio Tennessee tillsammans med en åtta man stark kör och garnerad med handklapp och en lantlig fiol som genast målar upp bilder som hämtade från Anthony Minghellas film Cold Mountain med svajande grässluttningar och blinkade stjärnor mot en klar natthimmel.

Vatten är på skivan annars ett genomgående tema och olika anspelningar på salt går att återfinna i ett flertal av skivans låtar. I Ocean Night Song sjunger Veirs om valar, nåt som hon kallar för “vattnens herdar”, ett begrepp som återigen dyker upp i lysande Cast A Hook där låtens berättare blir kär i en “merman” (försök översätt det till svenska om ni kan!?). Men även tanken på att medans vågor kan spola rent så kan det även och spolas tillbaka från vart det en gång kom. Men de olika inriktningarna inom låtarna, även om dom inte är alltför spretiga, knyts ihop snyggt med en enhetlig och jäkligt snygg produktion och inte minst tack vare Veirs själv som ger sitt yttersta för att göra varje spår till något speciellt. Nåt hon lyckas helt galant med.