Hadouken!

Det är som enerverande drum and bass och halvtaskig grimefärgad rap, sammansvetsat av indiekids. Det är ibland fruktansvärt irriterande att lyssna på, men de packar så jävla mycket attityd att det bara ångvältsmosar sig rakt in i hjärtat ändå.

Den stora höjdpunkten på Music For An Accelerated Culture är något jag definitivt kommer ta med mig efter att jag tröttnat på resten av skivan - andraspåret That Boy That Girl.

Det är klubb-dnb med en vers som knäcker alla emopojkar på fyra rader, och drar med sig bilddagboksflickorna i nästföljande fyra:

“That boys a Hoxton Hero,
skinny fit jeans and dressed in pink,
how he dresses I care zero,
as long as he don’t steal my drink.

That girls an Indie Cindy,
Lego haircut and polka-dot dress,
I don’t care if she thinks she’s indie,
how she’s different is anyones guess.”

Ironin i det hela är väl att det är just dessa två stereotyper som kommer lyssna på Hadouken! - samtidigt som de önskar att de fått spela Nintendo 8-bit innan det blev retro.

Trots att skivan håller ett schysst tempo rakt igenom, och skulle fungera som obemannad DJ-station på vilken fest som helst, är det något som fattas. Det blir helt enkelt lite tillrättalagt, och låtarna som funkar utmärkt som stämningshöjare när man är flera, dör av lite när man verkligen lyssnar på dem och har tid att analysera dem lite djupare. En av insikterna är att de återanvänder väldigt mycket material, och kanske skulle skurit ned skivan ytterliggare och satsat på en kortare EP istället för att försöka klämma ur sig en hel fullängdare. En annan insikt är att Hadouken! nog gör sig väldigt mycket bättre live. En tredje insikt är att de flesta texterna suger.

Trots allt det negativa med Music For An Accelerated Culture är det något med Hadouken! som gör att man tror på dem, och när låtarna skiner till så skiner de bländande starkt. Därav trean.