Det internationella hopkok vi känner som Guillemots, har redan på deras andra skiva gjort något få andra band klarar av, nämligen gå ifrån debuten Through The Windowpane som etablerade bandet som ett toppnamn inom den expansiva indien, utan att tappa fotfästet. En bedrift som i slutet av året kan komma att löna av sig med en topplacering på underskrivens årslista. Så hur skiljer sig Red från tidigare alster? En markant skillnad, jämfört med Through The Windowopane, är att stilen och deras orkestrala arrangemang har tagit en ny riktning åt det mer dansanta hållet. Istället för att bygga låtarna runt en orkesterstruktur (jazz, storband) kretsar nu mycket av musiken istället runt Fyfe Dangerfield och hans arsenal av ljudeffekter. Det i kombination med MC Lord Magrãos innovativa gitarrspel, Greig Stewarts stiliga komp och Aristazabal Hawkes solida basslingor, gör att musiken känns som något helt nytt, även om det går att spåra influenser av peppigt 80-tal, elektroniskt och pop. Trots detta känns Red fortfarande som ett helt eget separat kapitel som inte direkt påminner om något annat, nu som då. Guillemots glädjerika skaparlust och finess måste vara lika svår att skapa som att emulera, vilket lämnar fältet helt öppet att testa sig fram med olika stilar, influenser och skapa något riktigt speciellt. Något unikt. Och Red känns unik från första till sista sekund.

Skivan inleds med låten Kriss Kross, som med sin överraskande och väldigt dramatiska slinga, bara i denna låt sträcker sig över flera sorters stilar och känslor för att avslutas med pomp och bravur i ett vackert klimax som visar hur riktigt bra popmusik bör låta. I den tätt efterföljande låten Big Dog flirtar bandet med R&B och funkig soulinfluerad pop, dock hela tiden kantad av Dangerfields små elektroniska utspel och hyss. Även om hon förekommer på flera låtar i egenskap som sångerska, så är det i Last Kiss, ett oemotståndligt nummer med distad bas och stadigt driv, som Aristazabal Hawkes tar upp rollen som frontfigur på riktigt och ror i slutändan hem det med höga betyg och det är bara att klistra fast ännu en guldstjärna i marginalen för det “nya” Guillemots.

Men i låtar som Clarion och Cockateels märker vi av spåren från 2006; Dangerfields honungslena röst som obehindrat rör sig högt där uppe bland molnen till vackra orkestrala arrangemang av stråkar och körer. Hans sinne för melodier och ord är som sämst utmärkt och som bäst fenomenal. Det är ren njutning. Och då har vi bara tagit oss ungefär halvvägs igenom skivan. Innan den är över bjuder bandet på ytterligare utstick av oväntad sort för att avsluta den på mest minimala sätt tänkbart med låten Take Me Home. Slutresultatet summeras enkelt med ett ord: bravo! Red är en frisk fläkt som andas talang, musikalisk framsynthet och glädje som bara kommer bli bättre med tiden.