När jag tog mig an Forward, Russias (som egentligen heter iForward, Russia!, men som jag här förenklar till det mest väsentliga) debutskiva Give Me A Wall, möttes jag av panisk rock, underliga upplägg och extrem falsettsång av bandets frontman Tom Woodhead. Under de två åren som har passerat sedan debuten damp ned, har inte mycket ändrats. Eller förbättrats. Åtminstone inte estetiskt. Ljudmässigt är det pampigare, snyggare, skarpare och påminner om ett lite knasigare Editors. Så bör man duscha bandet i rosor och lovord? Tyvärr, nej. Ett rungande stort Nej! dessutom.

När jag hörde Give Me A Wall blev jag efter många om och men någorlunda charmad av Tom Woodheads underliga falsettsång. Nu vill jag däremot helt onkliniskt slita ut hans stämband med en alldeles för stor trädgårdstång. Hans röst bryter upp alldeles för ofta för att det ska bli effektivt eller ens njutbart. Ungefär varannan stavelse. Detta konstanta hoppande blir i slutändan (eller inte ens det, mer från första början) irriterande och minst sagt förutsägbart. Woodheads olidliga sång må vara bandets störst och mest framstående problem, men inte uteslutande det enda. Precis som British Sea Power på sin senaste skiva, har Forward, Russia hittat en bekväm plats i den intesägande mittfåran. Musiken, ljudet, upplägget känns väldigt typiskt för den nya eran av dansvänlig indierock. Editors, Tokyo Police Club, Bloc Party, Arctic Monkeys med flera rider på en ointressant, men framgångsrik våg tack vare sin vardagliga inställning, anpassad för den stora skaran istället för en egen nischad stil. Dugligt men oerhört ledsamt. Tro mig när jag säger att jag aldrig kommer lyssna på Life Processes igen efter att sista punkten (denna som kommer nu) är satt.