Editors fick oförtjänt mycket beröm för sin debutskiva The Back Room. Den var inte direkt dåligt, men var heller inte så pass bra att den förtjänade så pass många lovord. Men den blev hur som helst en stor succé och deras biljett till framgång. Nästan halva skivan gick att återfinna som singlar och med all den exponering som följde är det inte svårt att förstå hur dom kom att bli nästa stora grej. Det gick hem hos folket likväl hos kritikerkåren. Med nya skivan An End Has A Start förväntar jag mig ingen annan reaktion än den vi upplevde med föregångaren. Bandets sångare och ena gitarrist Tom Smith, hävdade i ett uttalande att nya skivan var mycket mer ambitiöst utformad och inte alls bara en återupprepning av The Back Room. Ganska vågat talat med tanke på att det inte stämmer.

Trots att bandet red på vågen av nyfunnen radio/tv-indie tillsammans med band som Franz Ferdinand och Bloc Party så heter deras närmsta granne ändå Interpol. Smith, likt Paul Banks från Interpol, delar vissa uppenbara kvaliteter som sångare och dom båda, och deras respektive band, jämförs konstant med muntergökarna Joy Division. Men det som skiljer banden emellan handlar mer om attityd och stil än det rent musikaliska. För det som jag känner av Interpol är att dom ständigt jobbar mot nåt helt annat i sina låtar. Trots sina väldigt kliniska och exakta metoder för hur dom skapar och presenterar musik så handlar det på nåt sätt mer om att skapa stämning. Editors däremot förlitar sig alldeles för mycket på separata element och på utmejslade metoder att skapa intresse. En hook. Medans kollegorna/motståndarna på andra sidan pölen känns mer sammansvetsade och jobbar tillsammans kan jag inte komma ifrån intrycket av att Editors istället skyndar sig igenom sina låtar för att ständigt återkomma till sina hulingsförsedda krokar. Det hade kanske funkat om dom inte hade överanvänt dom på det sätt dom nu gör. För när dom väl hittat något som låter bra och funkar bygger man allt runt den lilla biten och när det inte finns något mer att upptäcka, vilket sker ganska snabbt, blir det snabbt otroligt ledsamt.

Men An Has A Start kommer utan tveka funka väl. Om det är förtjänt denna gång är precis som tidigare väldigt tveksamt. Det finns här utan tvekan en så där fyra eller fem klockrena singlar som kommer sälja som smör på ett bantningsläger, men utan dessa så känns Editors väldigt urholkade. Som jag sa tidigare så är inte allt rent skräp. Låtar som Racing Rats, Spiders och Bones är medryckande och går utan tvekan att lyssna på, men det är för ytligt och alldeles för genomtänkt. Allt för att locka en så stor skara människor som möjligt. Det vill säga en publik som kanske inte letar upp sin musik utan helt enkelt tar vad som serveras. Vad dom nu får kan däremot bäst jämföras med en skål ljummen soppa.