När något är nytt och uppfriskande kan det ibland räcka för att man ska svälja det med hull och hår. Grime-scenen fullkomligen exploderade för några år sedan, trots att det knappt fanns några riktiga album, särskilt många spelningar att gå på här i Sverige, eller överhuvudtaget någonting som knöt oss samman eller lät oss identifiera oss med musiken. (För hur många svenska grime-fans kan med handen på hjärtat säga att de egentligen har någon aning om hur det är att växa upp i Londons runtliggande getton?) Egentligen var det dömt att aldrig bli mer än en fluga.

Men så fanns det några som inte var helt genrespecifika, några pionjärer vars storhet låg bortom att bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Med sin mer kommersiella inriktning var Dizzee Rascal en av dem, och i dagsläget är han en av få artister som red vågen hela vägen in och landade på fast mark.

Hur Dizzee utökar arsenalen den här gången blir uppenbart redan i skivans första låtar. Det blickas över Atlanten med uppenbara USA-influenser och verserna ligger ett självsäkert steg över beaten - något som är typiskt för amerikanernas gamla hiphop-skola. Självfallet tillåts inga massiva utsvävningar, Dizzee har cementerat sitt sound och dessutom finns det bara så många platser man kan ta sig till med en så specifik röst. Rock-flirten Sirens är visserligen bra men blir lite väl grötig mot slutet. Roligare är det då när det blandas in andra kontraster i form av amerikansk rap signerad UGK på den äkthetsifrågasättande Where’s Da G’s?, eller Lily Allens kvittriga gästspel på mysiga Wanna Be. Allra bäst är det dock fortfarande när det smutsiga och råa - grimens ursprungliga kännetecken - bubblar upp till ytan i stenhårda Hardback.