Death Cab For Cutie öppnar sin nya skiva med lite hårdare toner och det är något undertecknad välkomnar. Att nästföljande spår är långsammare och bjuder på ett fem minuter långt intro må förvisso vara en stark kontrast men fungerar genom att bygga upp skivans stämning, och att det mynnar ut i vad som till slut blir en riktigt bra låt hade förstås räddat situationen i vilket fall.

No Sunlight är nog det säkraste kortet på skivan, en poppig och varm sommarhistoria som räddar sig själv från svensktoppstendenser genom att egentligen handla om något sorgligt. Det är ju trots allt emoprinsen Ben Gibbard vi pratar om här. Genomgående är Narrow Stairs absolut inte helt dyster, men texterna är aldrig så muntra som på exempelvis den nästan kräkframkallande hoppfullheten som huserade i I Will Follow You Into The Dark på förra skivan (Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande en mycket bra låt).

Efter No Sunlight är det dags för lite snabbspolning. Cath… har förvisso sina kvaliteter, men Talking Bird är ett riktigt sömnpiller, och You Can Do Better Than Me är producerad efter 60-talspopens alla regler, något som jag lider av stark allergi mot. Har lyssnat på Narrow Stairs ett tjugotal gånger inför denna recension, men jag måste erkänna att jag inte klarat av att höra hela den här låten från början till slut särskilt många gånger. Dessutom är texten nästan för patetisk för att man ska kunna ta det hela på allvar:

“You can do better than me, but I can’t do better than you”

Man får också ta i akt att den här låten efterföljs av en av vårens absolut bästa låtar, Grapevine Fires. En helt sagolik låt som hör till bandets absoluta toppskikt. Detta gäller även Your New Twin Size Bed, som drivs av ett skönt riff som alla gitarrister kommer plocka ut för sandstrandsplinkande under sommaren.

Efter de här lugnare passagerna drivs tempot upp till samma nivå som i inledningen igen i och med rockiga Long Division, collegerock i dess renaste form! Pity and Fear kör en mellanösterngrej som man kan tycka vad man vill om, men pluspoäng för det grötiga outrot vars volym plötsligt höjs innan låten abrupt tar slut och presenterar skivans sista spår, där Ben Gibbard sitter ensam med en ödslig elgitarr och levererar några av skivans sorgligaste rader.

Narrow Stairs har helt klart toppar och dalar, men på dess toppar trivs jag så jävla bra att jag kan motivera det höga betyget, och slutsatsen att detta antagligen är min nya silverpristagare på Death Cab-pallen, precis under The Photo Album.