Om det inte redan var befäst i cement sen tidigare, så skulle Calexicos onekliga förmåga att skriva bildstark men subtil popmusik, vara övertygande så på bandets sjätte album, Carried To Dust. En av många anledningar till varför Calexico är så intressanta beror mycket på deras vilja att experimentera och blanda genrer. Tidigare har man lånat fritt från allt mellan mariachi till jazz för att skapa något väldigt eget. Mångfacetterade Calexico (läs Joey Burns och John Convertino) binder här återigen samman alla dessa olika stilar till något nytt och vackert. Carried To Dust är en panoramavy av vindstilla öknar, slitna verandor, övervuxna bensinstationer och tomma gränsstäder vars gator sedan länge har slutat användas.

I låtar som House of Valparaiso (där Sam Beam från Iron & Wine gästar på ett hörn) och El Gatillo lyser bandets mariachi influenser som starkast och inledande Victor Jara’s Hands målar upp slående bilder av slitna ponchos, skäggiga män och trumpeter som blänker i den gassande solen. Det är nästan som att kliva in i en modern Spaghetti-western; musiken andas Sergio Leones karga öde landskap och Ennio Morricones typiska arrangemang. I Writer’s Minor Holiday och den helt fantastiska Two Silver Tress fluktar bandet med mjukare, något jazzigare, popstilar som varit framstående på tidigare skivor. I sist nämnda låt framgår dessutom Calexicos största styrka: enkelthet med nyans. Vartenda instrument, vartenda ljud har ett syfte och överlappar varandra med stor omsorg för maximalt resultat. Carried To Dust är en behaglig och avslappnad platta som man nödvändigtvis kanske inte längtar efter att lyssna på, men som man njuter av i stora fulla drag när man väl gör det.