Till en början rörde sig Blonde Redhead i fotspåren av band som Sonic Youth med intensiv och smått kaosartad alternativ rock. Steve Shelley, från just Sonic Youth, plockade snabbt upp bandet, intog stolen bakom mixerbordet och producerade deras första självbetitlade skiva och gav även ut följande La Mia Vita Violenta på det egna bolaget Smells Like Records. Numera har bandet förflyttat sig från den forna noise-influerade rocken till smakfull shoegaze och drömpop inte helt olikt band som Asobi Seksu.

Trion, bestående av Kazu Makino och bröderna Simone och Amedeo Pace, vågar här sväva ut och ta sig friheter vilket leder till fylliga vackra arrangemang. I inledande låten 23 nyttjar man smart Makinos drömlika ljusa röst effektivt och lekfullt på ett slående sätt som är väldigt svårt att inte bli charmad av. Låtar som The Dress och The Publisher är desto mörkare och påminner mer om säg Ladytron eller kanske till och med Goldfrapp, med sin dämpade och melankoliska stämning. Men alltid melodiösa och medryckande. Bäst här är dock låtarna SW och efterföljande Spring And By Summer Fall där begreppet om drömlik rockmusik borde bli klar som korvspat. Här flätar bandet ihop skrämmande medryckande melodier, distinkta trummor och luftiga ljudeffekter i kompakta massor utan en minsta antydan till svacka eller svaghet.

Halvvägs in möts vi av låten Silently, som är alldeles för mycket barnvisa och gull. Med tanke på att det är den svagaste låten på skivan, så är den utomordentligt dåligt placerad och saktar bara inte ned utan tar iväg en del av skivans uppladdade styrka och kraft de alstrat upp av föregående låtar. Den andra halvan av skivan är märksamt svagare och bleknar markant i jämförelse med den kraftiga öppninigen. Även om det inte är dåligt så blir det i slutskedet lite för abstrakt och i det långa loppet så svalnar tyvärr intresset något och slutresultatet blir en duglig trea.