Bikerides The Kiss är antagligen den konstigaste skivan jag hört på sistone. En myriad av olika influenser går att urskilja och stilarna skiftar grovt från låt till låt. Allt från 60-tals influerad västkustpop till utflippad indieprogg med dånande blåsinstrument och skruvade synthloopar. I mitten av allt kaos står bandets stomme och frontfigur, Tony Carbone, och knyter samman alla olika trådar på ett oväntat enkelt sätt. För bakom alla utsvävningar råder en enhetlig attityd som går ut på att skriva otroligt medryckande pop. Och det är just detta som lyser igenom låtarna mer än nåt annat, vilken stil eller inriktning dom än må ha.

Om du blandar The Shins med Grandaddy så hamnar du nånstans i krokarna där Bikeride flummar omkring. Fast ändå inte! I A Dancer’s Feet Are Not So Neat slänger dom dessutom skamlöst in lite country-influenser för att i nästa ryck bege sig in på en så brysk låt som Podiaphobiba som för tankarna till söndertrasad rysk folkmusik möter elektronisk dansrock. Jag vet, det låter inte helt friskt. Och det är inte. Men det är helt oemotståndligt! När tv-spelssyntarna sen marscherar fram till smattrade pukor når låten nästan episka höjder vill bara springa runt i cirklar i ett rus av eufori. Om Mark Mothersbaugh skulle skriva rocklåtar så skulle det säkerligen låta nåt i stil med And We Will Come Back As Dogs eller Your Lips And You. Med sina säregna och utmärkande synthar och medryckande gitarrslingor sugs man in deras värld som bara sprudlar av glädje och skulle passa utmärkt i vilken Wes Anderson film som helst. Återigen helt oemotståndligt. Varje låt har nåt eget och visar upp bandets otroliga förmåga att binda ihop alla dessa spretiga trådar till något oförväntat homogent och som samtidigt känns helt naturligt. Vilket det uppebart inte är - varav deras genialitet.