Att jag skriver om ett band som Between The Buried And Me är något av en ovanlighet, då dom rör sig i en genre som jag numera inte håller mig uppmärksam på. Men det finns undantag (och jag lovar att det här är en engångsförteelse) och Between The Buried And Me är just det undantaget. Dom är helt enkelt för svåra och för bra för att ignorera. För precis som att det är ovanligt för mig att i dessa dagar lyssna på metal/hardcore så är BTBAM inte heller ett helt vanligt metalband.

Att definera och kategorisera BTBAM och deras musik är något jag har försökt mig på tidigare men aldrig lyckats med. Enligt dom själva så kan nya skivan beskrivas som vuxen progressiv dödsmetall. Och det är en helt duglig beskrivning men för att förstå BTBAM så måste man lyssna på dom. Om och om igen. Och på nya skivan tar bandet ut svängarna ytterligare när det gäller det progressiva jämfört med tidigare släpp.

Skivan är konstruerad som en 65 minuters lång låt som sen är uppdelad i åtta olika spår. De allra längsta låtarna innehåller så många olika element och springer och tio olika håll samtidigt; allt från galen grindmetal till matematisk experimentrock, men är trots det overkligt tajt och sammansatt. Få band klarar av rusa fram mellan brutala riff, de mest fantastiska blastbeats, långa utdragna gitarrsolon, trummangel och tusen andra grejer och ändå få det att låta naturligt. Deras ryckiga strukturer vänds ut och in och ibland kan det vara svårt att hitta ro, för när du väl hittat ett parti du gillar så kommer dom byta till nåt helt annat sekunder därefter. Det är här deras storhet, men även svaghet ligger. För även om det är tekniskt imponerande (och det är det!) så kan det i långa loppet bli lite för knasigt?

Ordet “episkt” slängs ofta runt i såna här kretsar, men få lever sällan upp till beskrivningen. BTBAM lever inte bara upp till ordets sanna betydelse utan ger ordet en helt ny mening! Colors är en häpnandsväckande skiva på så många olika sätt att ord faller kort för att göra den rätta. Hade det inte varit för deras tendens att återvända till den glammiga melodiska metallen, så hade det här varit en toppenskiva. Men jag är så tagen och fascinerad av dessa herrar och deras vilja att gå sin egen väg inom en allt för utstakad och förutsägbar genre att jag kan bortse från några av de mindre felstegen. Colors är en storslagen orgie i teknik och överflöd och en svagare själ skulle säkert känna sig helt överkörd efter en genomlyssning. Om dom inte redan stod i en klass för sig själva med förra alstret Alaska (vilket dom gjorde) så är det ett fakum som står chockande klart denna gång. Så även om Alaska var snäppet vassare så känns allt under en fyra magert.