Gå till http://www.doublepeace.se/forum och bli medlem i Doublepeace.se:s nya forum!

Bandet må ha ett av de allra bästa namnen i världen, men britternas skepp sjunker sakta men säkert ned till den grumliga bottnen av före detta löften. Från den extremt lovande debuten The Decline Of British Sea Power, som med sina skräniga gitarrer, noise och indieskrammel börjar bandet istället närma sig en variant av mer slipad indierock. Slipad i den bemärkelse att ljudet är fylligt och storslaget, vissa skulle kanske tillochmed kalla det nästintill perfekt!? Men med deras nya sound försvann även all deras personlighet och allt som gjorde bandet intressant från första början.

Skivan indleds pastoralt med rockhymnen All In It för att övergå till väldigt brittisk klämkäck gitarrpop med låten Lights Out For Darker SKies. Även om jag inte fysiskt mår dåligt av att lyssna på Do You Like Rock Music? så känns det hela väldigt bekvämt och intetsägande. Det här är ett genomgående tema på skivan: det är aldrig så pass dåligt för att förtjäna en syrlig sågning men heller aldrig så pass bra för att lyftas fram. Bandet tuffar på i mittfåran med samma behagliga fart nästan rakt igenom. På grund av detta blir det ganska svårt att plocka fram de riktiga snedstegen (bortsett från dess oskarpa framtoning), men ännu svårare att hitta några riktiga höjdpunkter. Med en slags Aracde Fire influerad estetik så blir låten Waving Flags i slutändan duglig och No Lucifer har sina små stunder. Bäst är nog instrumentala The Great Skua som lyckas pumpa upp lite dynamisk stämning. Så med lite vilja går det att hitta små ljusa stunder här och var om man letar, men på det stora hela så driver bandet tyvärr in i anonymitetens mörka skuggor. Tyvärr visade det sig att The Decline Of British Sea Power inte bara skulle bli deras bästa skiva, utan ett förebådande som olyckligt blev till verklighet. Läs mer »

Det internationella hopkok vi känner som Guillemots, har redan på deras andra skiva gjort något få andra band klarar av, nämligen gå ifrån debuten Through The Windowpane som etablerade bandet som ett toppnamn inom den expansiva indien, utan att tappa fotfästet. En bedrift som i slutet av året kan komma att löna av sig med en topplacering på underskrivens årslista. Så hur skiljer sig Red från tidigare alster? En markant skillnad, jämfört med Through The Windowopane, är att stilen och deras orkestrala arrangemang har tagit en ny riktning åt det mer dansanta hållet. Istället för att bygga låtarna runt en orkesterstruktur (jazz, storband) kretsar nu mycket av musiken istället runt Fyfe Dangerfield och hans arsenal av ljudeffekter. Det i kombination med MC Lord Magrãos innovativa gitarrspel, Greig Stewarts stiliga komp och Aristazabal Hawkes solida basslingor, gör att musiken känns som något helt nytt, även om det går att spåra influenser av peppigt 80-tal, elektroniskt och pop. Trots detta känns Red fortfarande som ett helt eget separat kapitel som inte direkt påminner om något annat, nu som då. Guillemots glädjerika skaparlust och finess måste vara lika svår att skapa som att emulera, vilket lämnar fältet helt öppet att testa sig fram med olika stilar, influenser och skapa något riktigt speciellt. Något unikt. Och Red känns unik från första till sista sekund. Läs mer »

Det är en förvirrande tid för skivbranschen. Där i bubblan verkar ingen riktigt veta hur de ska förhålla sig till de nya sätten att distribuera musik. Vi som står utanför, konsumenterna, blir samtidigt allt mer klarsynta. Anledningen till att jag slutat betala för musik är enkel: Jag vill inte betala feta skivbolagsbossars flygresor, lyxmiddagar och gigantiska villor uppe bland Hollywoods kullar. Så kommer då Radiohead och Nine Inch Nails med varsin lösning, som nu finslipats och hittat en perfekt mellanväg i vad Nine Inch Nails gör med Ghosts. För de som fortfarande har en passion i blicken när de avplastar skivor i fysisk form, välpacketerade med booklets och artistiska fodral, bjuder Ghosts på det ultimata lystmätet. Snyggt, men dyrt. Den limiterade utgåvan med vinyler, posters, fyra CD-skivor, signerad av hela internets nya husgud, gick på $300. Notera mitt användande av imperfekt, utgåvan sålde slut på ett dygn. För oss, mer blygsamma fans, kunde man betala $75 för enbart CD-skivorna, alternativt $5 för det digitala alternativet. Oavsett vad man valde, gick pengarna direkt till artisten. Och det är precis därför som jag för första gången på över ett år faktiskt betalade för en skiva. Inget fet skivbolagspamp kommer någonsin se röken av de pengarna. Ett annat stort plus i kanten är att den digitala utgåvan (i CD-kvalitet: gör om, gör rätt, Radiohead) bjuder på bakgrundsbilder och tillhörande fotografier för var och en av de 36 låtarna på Ghosts. Läs mer »

Ganska oväntat hoppade Mat Brook av det numera hajpade Band Of Horses för att ägna sig helt åt sitt egna projekt Archives. Ryktet spred sig snabbt, bandet la till Grand i namnet och snart var dom lovade skivkontrakt hos indiejätten Sub Pop, som även representerar tunga namn som The Shins, Iron And Wine, The Postal Service samt Brooks före detta bandmedlemmar i Band Of Horses. Men Horses tuffade stadigt på och släppte i höstas Cease To Begin, bandets andra skiva; en klockren rockskiva som visade ett band på framgång istället för kollaps (som är lätt hänt vid sådana här situationer). Samtidigt som Horses tog en rakare riktning mot mer traditionell indierock har Brook och hans Archives tagit en sidoväg genom skogen där det går att hitta spår av både folk och alternativ country.

Skivan inleds snyggt med Torn Blue Foam Couch, en mjuk rocklåt som stadigt samlar kraft och fart för att efterföljas av Miniature Birds, en vacker sommarlåt kantad med munspel och melodier som kommer gräva sig in djupt i bakhuvudet, och antagligen förbli där. Skivan lunkar på i mjuk takt, men sticker tyvärr sällan ut. Brookes röst är ibland nästan lite för slät, tillskillnad från Ben Bridwells skarpa karaktärsrika röst som har blivit Horses främsta kännemärke. Bandet lyser till lite extra i låten Sleepdriving, en låt som föga förvånande påminner en hel del om Horses. Sen är The Crime Window helt helt felplacerad och känns som ett stort skabbigt sår mitt i pannan. Från sitt lugna 60, 70-tals mys går bandet till vräkig pubrock med vrålig gruppsång och intensivt blås. Helt fel. Men det är en lovande debut som inger hopp om kommande skivor i framtiden, men i stunden så är Band Of Horses den vassare kandidaten. Läs mer »