Modest Mouse spelade på Accelerator 2007

Accelerator, som visserligen har fått krympa lite i år och flyttats tillbaka till Münchenbryggeriet, visar inga tecken på att tappa glöden som byggts med hjälp av Sveriges absolut bästa bandbokare. Undertecknad är bortrest under perioden, vilket i och för sig är kul det också, men det är med stor ångest jag noterar vad jag kommer att missa: Band of Horses, Battles, Deerhunter och Vampire Weekend är mina personliga favoriter i mängden, och bara det startfältet skjutsar iväg Accelerator ett par mil framför konkurrensen. Det späds på ytterliggare med Black Kids, The Brian Jonestown Massacre, Duffy, El Perro del Mar, Foals, Fuck Buttons, Hercules & Love Affair, MGMT, St. Vincent, Stars, The Teenagers, Those Dancing Days och Wildbirds & Peacedrums.

Vid det här laget känns det ganska säkert att blint inhandla vad helst som bokats till Accelerator jag känner mig oinlyssnad på. Det ger mig stort hopp för mänskligheten, i dessa mörka tider av usla Hultsfredsbokningar, att se hur vissa lyckas ha helt fläckfri musiksmak. Kudos!

Att jag började lyssna på Headlights kom sig av ren slump, då jag på jakt efter helt andra fakta angående helt andra saker, råkade snubbla över bandets debut EP, The Enemies, som snabbt gav mig något helt nytt att koncentrera mig på. Att detta skedde samtidigt som min fascination för denna sortens mjukpop var som störst skadade ju inte heller. The Enemies EP var en duglig sådan och jag har till minnes att jag spådde något om en lovande karriär och delade ut en optimistisk trea. Med ett flertal skivor bakom sig har bandet nu fått upp tillräckligt med fart för att göra sig själva till ett namn att räkna med. Så vad bör sägas om nya fullängdaren Some Racing, Some Stopping?

Den är lika mysig och varm som tidigare alster (kanske ännu mer än så tillochmed) och bjuder på mjuk och enkel indiepop passande för soliga dagar vid stranden. Inledningsvis är Some Racing, Some Stopping väldigt bra och förhoppningar om en ny dundrande sommarskiva börjar smyga sig in i medvetandet. Market Girl är en sådan där låt som alla andra önskar att dom själva hade skrivit och hade Headlights bara varit lite mer kända, hade den möjligtvis kunnat bli detta års Soul Meets Body (Death Cab For Cutie). Men efter detta så orkar trion inte hålla energin uppe och det hela mynnar ut i relativt karaktärslös pop som inte håller måttet. Åtminstone inte om man vill leka i de stora barnens lekpark. Likt många band, så fungerar Headlights musik i korta perioder. Det är enkelt att plocka ut en till tre behagliga låtar, men på det stora är Some Racing, Some Stopping 30 minuter av ansiktslös popmusik jag skulle kunna leva utan. Bli hellre hänförd av kanadensiska Young And Sexy, vars nya skiva The Arc släpps i dagarna. Räkna med recension från undertecknad. Läs mer »

“Thank you for your continued and loyal support over the years - this one’s on me”

Ovanstående meddelande står att läsa på Nine Inch Nails officiella hemsida sedan i måndags. Jag slog upp “som en blixt från klar himmel” i ordboken igår och såg en bild på Trent Reznor. Härom månaden chockade han oss nämligen med att helt utan förvarning lägga upp ett instrumentalt epos i form av Ghosts-volymerna I-IV, och nu är det alltså dags för ett “riktigt” album, The Slip.

Produktiv? Lite.

The Slip är alltså en present från Trent, och således helt gratis att ladda ned. Redan där kanske man börjar oroa sig för musikens kvalitet, och sammantaget med den stadiga ström material som sipprat ur det här bandet den senaste tiden, undrar man hur snabbt man egentligen kan slänga ihop en riktigt bra skiva? Svaret på den frågan visar sig vara: Väldigt snabbt. Läs mer »

När jag tog mig an Forward, Russias (som egentligen heter iForward, Russia!, men som jag här förenklar till det mest väsentliga) debutskiva Give Me A Wall, möttes jag av panisk rock, underliga upplägg och extrem falsettsång av bandets frontman Tom Woodhead. Under de två åren som har passerat sedan debuten damp ned, har inte mycket ändrats. Eller förbättrats. Åtminstone inte estetiskt. Ljudmässigt är det pampigare, snyggare, skarpare och påminner om ett lite knasigare Editors. Så bör man duscha bandet i rosor och lovord? Tyvärr, nej. Ett rungande stort Nej! dessutom.

När jag hörde Give Me A Wall blev jag efter många om och men någorlunda charmad av Tom Woodheads underliga falsettsång. Nu vill jag däremot helt onkliniskt slita ut hans stämband med en alldeles för stor trädgårdstång. Hans röst bryter upp alldeles för ofta för att det ska bli effektivt eller ens njutbart. Ungefär varannan stavelse. Detta konstanta hoppande blir i slutändan (eller inte ens det, mer från första början) irriterande och minst sagt förutsägbart. Woodheads olidliga sång må vara bandets störst och mest framstående problem, men inte uteslutande det enda. Precis som British Sea Power på sin senaste skiva, har Forward, Russia hittat en bekväm plats i den intesägande mittfåran. Musiken, ljudet, upplägget känns väldigt typiskt för den nya eran av dansvänlig indierock. Editors, Tokyo Police Club, Bloc Party, Arctic Monkeys med flera rider på en ointressant, men framgångsrik våg tack vare sin vardagliga inställning, anpassad för den stora skaran istället för en egen nischad stil. Dugligt men oerhört ledsamt. Tro mig när jag säger att jag aldrig kommer lyssna på Life Processes igen efter att sista punkten (denna som kommer nu) är satt. Läs mer »

Trent Reznors steroidanvändande går tydligen ut över mer än hans muskler, för redan idag, ungefär en månad efter förra skivan, är det dags igen! Den här gången heter skivan The Slip, och är en mer traditionell historia än den instrumentala giganten Ghosts.

Skivan är helt gratis, utan kopieringsskydd, och finns i alla möjliga former (mp3, flac, m4a lossless, 24/96 wave) för nedladdning från bandets officiella hemsida. Vill du använda musiken i din podcast, din film, eller rentav i din egen musik, är det fritt fram. The Slip släpps nämligen under Creative Commons, precis som Ghosts.

Till råga på allt är skivan faktiskt ganska bra.