Death Cab For Cutie öppnar sin nya skiva med lite hårdare toner och det är något undertecknad välkomnar. Att nästföljande spår är långsammare och bjuder på ett fem minuter långt intro må förvisso vara en stark kontrast men fungerar genom att bygga upp skivans stämning, och att det mynnar ut i vad som till slut blir en riktigt bra låt hade förstås räddat situationen i vilket fall.

No Sunlight är nog det säkraste kortet på skivan, en poppig och varm sommarhistoria som räddar sig själv från svensktoppstendenser genom att egentligen handla om något sorgligt. Det är ju trots allt emoprinsen Ben Gibbard vi pratar om här. Genomgående är Narrow Stairs absolut inte helt dyster, men texterna är aldrig så muntra som på exempelvis den nästan kräkframkallande hoppfullheten som huserade i I Will Follow You Into The Dark på förra skivan (Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande en mycket bra låt). Läs mer »

Zooey Deschanel, erkänd skådespelerska som bland annat har medverkat i Weeds och The Hitchhiker’s Guide To The Galaxy och M. Ward (vars senaste skiva Post-war, fick den allmänna kritikervärlden att höja på ögonbrynen) möttes under en filminspelning och blev kära. Nej, inte riktigt så, men ett gemensamt intresse för musik fanns och när det framkom att Deschanel under en längre tid haft siktet inställt på att ge sig in i musiken och i hemlighet spelat in ett antal demos (som senare skulle lägga grunden för Volume One) slog paret sina påsar ihop och startade projektet She & Him. Nej, inte ännu en skådespelare som tror sig kunna ta ton och ger sig in i musiken, hör jag er tänka väldigt högt! Ja, allt för ofta har vi sett skådespelare ge sig in i musiken och vice versa. Madonna, Jennifer Lopez, Ice Cube, Britney Spears, Whitney Houston, Jon Bon Jovi är bara några (från en lång, lång lista) av katastrofartade exempel som kan nämnas. Zooey Deschanel hör inte hemma bland de dessa pinsammheter.

Till att börja med så samarbetar man inte med någon som Ward, om det man är ute efter är snabb PR. För det andra så är inte Deschanel någon typisk mediahora som fläker ut sig själv och sitt underliv i skvallerpressen. För det tredje så är Volume One så långt ifrån man kan komma populistisk “crossover” pop som är så vanligt vid situationer som dessa. Med rötter inom smal indiefilm, verkar den 28 åriga Deschanel tvärtom stå oerhört stadigt på sina fötter, väl medveten om vad hon vill åstadkomma med sin musikaliska karriär. Med draghjälp från Ward levererar Deschanel väldigt charmig popmusik starkt färgad av 50 och 60-talets gyllene pop-era, där namn som The Carter Family, Nina Simone och The Ronettes står för en del av influenserna. Läs mer »

Kan vi redan från början enas om att ni förstår hur post-rock (postrock, post rock, brevbärarmusik) låter? Så slipper jag dra till med kvasi-poetiska liknelser som “de cirkulerar rummet i tio minuter för att sedan kasta sig ut genom fönstret”.

Nej. Vi talar om musik.

Ända sedan jag hörde Explosions In The Sky första gången har jag desperat velat se dem live. Men varför då? Post-rock handlar till stor del om att skapa stämning, att tonsätta en solnedgång eller en ballongfärd över dimhöljda berg…

Oj, förlåt, nära ögat där. Läs mer »

Hadouken!

Det är som enerverande drum and bass och halvtaskig grimefärgad rap, sammansvetsat av indiekids. Det är ibland fruktansvärt irriterande att lyssna på, men de packar så jävla mycket attityd att det bara ångvältsmosar sig rakt in i hjärtat ändå.

Den stora höjdpunkten på Music For An Accelerated Culture är något jag definitivt kommer ta med mig efter att jag tröttnat på resten av skivan - andraspåret That Boy That Girl.

Det är klubb-dnb med en vers som knäcker alla emopojkar på fyra rader, och drar med sig bilddagboksflickorna i nästföljande fyra:

“That boys a Hoxton Hero,
skinny fit jeans and dressed in pink,
how he dresses I care zero,
as long as he don’t steal my drink.

That girls an Indie Cindy,
Lego haircut and polka-dot dress,
I don’t care if she thinks she’s indie,
how she’s different is anyones guess.”

Ironin i det hela är väl att det är just dessa två stereotyper som kommer lyssna på Hadouken! - samtidigt som de önskar att de fått spela Nintendo 8-bit innan det blev retro. Läs mer »

Vampire Weekend är New Yorks nya lilla älskling - och jag är verkligen inte förvånad. Jag har läst att det speciella och väldigt behagliga soundet är inspirerat av afropop. Jag tänker inte låtsas om som att jag har någon aning om vad afropop är, men det låter, mer än någonting annat, väldigt mysigt. Med vissa låtar rör sig bandet nära Sting. Den logiska slutsatsen jag drar av det är att Sting också är inspirerad av afropop.

Skivans stora behållning är det avslappnade förhållningssättet till musiken. Det är som att några polare samlades i en studio en solig eftermiddag. Det var varmt ute, de hade nyss ätit varsin mjukglass, stämningen var skön. De började trumma på lite saker, jamma lite på gitarrerna och orgeln - och helt plötsligt hade de spelat in några av årets mest behagliga poplåtar. Läs mer »