I låtar som House of Valparaiso (där Sam Beam från Iron & Wine gästar på ett hörn) och El Gatillo lyser bandets mariachi influenser som starkast och inledande Victor Jara’s Hands målar upp slående bilder av slitna ponchos, skäggiga män och trumpeter som blänker i den gassande solen. Det är nästan som att kliva in i en modern Spaghetti-western; musiken andas Sergio Leones karga öde landskap och Ennio Morricones typiska arrangemang. I Writer’s Minor Holiday och den helt fantastiska Two Silver Tress fluktar bandet med mjukare, något jazzigare, popstilar som varit framstående på tidigare skivor. I sist nämnda låt framgår dessutom Calexicos största styrka: enkelthet med nyans. Vartenda instrument, vartenda ljud har ett syfte och överlappar varandra med stor omsorg för maximalt resultat. Carried To Dust är en behaglig och avslappnad platta som man nödvändigtvis kanske inte längtar efter att lyssna på, men som man njuter av i stora fulla drag när man väl gör det.

4 out of 5 stars

I en låt som Resolution 9, där influenserna av klassisk punk och hardcore flödar över likt Beowulfs bägare, känns det som om man springer ifrån en flock av lejon som slutligen slutar i en orgie av blod och söndertrasat kött. Det är snabbt, kaotiskt, fysiskt utmattande och helt fantastiskt. Detta går även att säga om The Shape Of Punk That Never Came, en ångvält till låt som rusar fram genom explosioner och våld, men som är lika fyndig som delikat. “Because the shape of punk to come/Never came/And will never come” skriker Rickly och Palumbo hals i hals, en iaktagelse länkat till Refuseds klassiska epos The Shape of Punk To Come.

Om Converge och Taken skulle haft ett barn tillsammans skulle det antagligen heta United Nations. Och vad kan man säga om Palumbo som inte redan har sagts?! Han är mästerlig. Rickly låter som han brukar, gapig och lite panikslagen, medans Palumbo väser fram sina mest förskräckliga skrik någonsin. Tillsammans balanseras deras kontraster ut perfekt mot den frenetiska hysteri som resten av bandet levererar. Variationen är hög och stilarna blandas snyggt mellan punk, hardcore, grind till något enhetligt och fräscht. Det tog tio år men punken verkar äntligen har kommit. I form av United Nations.

4 out of 5 stars

Men det jag gillade med Of Montreals förra skiva var kontrasten mellan bandets episka Bowie-frierier och deras totala avsaknad av pretentioner. Den här gången är jag mer kluven. Är det verkligen en avsaknad av pretentioner? Kanske är det i själva verket så jävla pretentiöst att jag missuppfattat hela grejen med bandet. Att lyssna igenom Skeletal Lamping en första gång är helt omtumlande. Det klipps och avbryts, ändras och dras ut - så fort du tror att en låt ska komma igång så är den slut, när du fastnar för en melodi så är den begravd i massorna av hundratals vinjetter från låtar som aldrig fick blomma ut.

Det är både styrkan och svagheten med det här, om inte annat, modiga, spektaklet.

Non-pareil of Favor, en av årets bästa låtar, klart värdig bandet, med sina likar gömda i den här skivans lapptäcken. Men vad ska man tycka om all utfyllnad? Nja. Så mycket det än tar emot att säga det, är jag faktiskt lite besviken.

3 out of 5 stars

Mark Malmström begav sig en varm sommardag till Göteborg för att träffa två delar av emo-fenomenet Avenged Sevenfold. Vad som följde var en konversation om att odla sitt alter ego och att distansera sig från genrebenämningar.

En vis man sade en gång till mig att det lättaste sättet att analysera sin samtid är att titta på de trendsättande banden. Och just nu råder det ingen större tvivel om att de nya radiohjältarna är tatuerade, skriker i refrängerna och har kepsarna på sned. Rent musikaliskt skiljer de sig sällan åt. Varesig de heter Bullet for My Valentine, The Used, My Chemical Romance eller Tokio Hotel så kallas genren i folkmun för Emo.
Emo har spridit sig likt en löpeld genom missnöjda tonårshjärtan världen över. Den har tagit sig till femtonåringar som med hårt stylade dussinfärgade frisyrer mer än gärna lägger sin veckopeng på skivor vars titlar nästan uteslutande innehåller ord som ”parade, revenge, sorrow, bullets och scream”.
Emo har till och med intagit Ullevi.

Avenged Sevenfold är ett band som man lätt kan placera i ovan nämnda fack. Med ett sound som är mycket refrängbaserat (och med en stämsångande trummis som låter som en jävla bandsåg) skriker de sig rakt in i medelklassens svarthår.

Det som skiljer ut bandet från mängden är dock ett något tyngre gitarrparti samt en udda rytmuppdelning i låtarna. Huruvida bandet är medvetna om detta är dock oklart när Doublepeace, som enda svensk tidning, träffar gitarristerna Zacky Vengeance och Synyster Gates (vars dopnamn är Zachory Baker och Brian Haner Jr) utanför Ullevi en stekhet julidag i Göteborg.

De är sena och verkar aningen tagna efter gårdagens bravader på en irländsk pub. Men efter att artighetsfraserna utbytts påbörjades ett samtal som skulle kunna liknas med ett marketingmöte för hur man ska sälja rockmusik.

“När man går på en spelning med Iron Maiden gör man det för att se Steve Harris, Bruce Dickinson och alla andra. Går man däremot på en Guns’n’Roses-konsert så får man bara Axl. Vi vill inte gärna bli sådana.”
- Zacky Vengeance

“När man kommer till en spelning vill man se ett riktigt band, det är därför jag tror att ett band som Maiden alltid kommer att vara ihågkommet och sälja bättre än till exempel Guns’n’Roses. Jag menar att när man går på en spelning med Iron Maiden gör man det för att se Steve Harris, Bruce Dickinson och alla andra. Går man däremot på en Guns’n’Roses-konsert så får man bara Axl. Vi vill inte gärna bli sådana, vi vill att folk ska gå på våra spelningar för att se Synyster Gates, M. Shadows och alla andra”, säger Zacky Vengeance.

Att alla i bandet har varsitt småfånigt powersmeknamn förklarar Zacky Vengeance vidare:

”Det handlar dels om att många av våra favoritartister har låtsasnamn, typ Slash, Snoop Dogg och så vidare, men det handlar också om att man ska ha ett alter ego på scen. Men vi har alla våra namn av olika anledningar, vi hade till och med våra namn innan vi startade bandet.”

“Jag tror att jag fick mitt när jag körde full tillsammans med The Rev (trumslagarpojken i bandet) och jag började helt sonika bara kalla mig Synyster Gates, och det fastnade. Men nu tror jag att det är en cool grej för kidsen som lyssnar på vår musik. Det blir lite som en ’större än livet’-känsla över hela bandet”, säger Synyster Gates.

Det slår mig att hela konceptet med Avenged Sevenfold på något sätt har stannat upp i ett nittiotalsosande köp och säljtema - att de marknadsför sig som ett ondskefullt omen fast sjunger i stämmor och deras smeknamn och scenpersonligheter projiceras nästan som ett pojkbands. Att det är kommersialism i sin enklaste form står det inga tvivel om, även om bandet, liksom Backstreet Boys, aldrig själva skulle erkänna det. Jag visar dem ett utdrag från deras infosida på Allmusic.com som beskriver deras musik som: ”tense/anxious, menacing, malevolent, bitter, angst-ridden, aggressive, volatile, urgent, intense, earnest, confrontational, bleak, ominous, harsh, dramatic och angry”.

“De glömde glada!” säger Zacky Vengeance och fortsätter: “Jag tycker att det är grymt att vi får så många beskrivningar på oss, det är det musik handlar om, att folk ska känna sig på olika sätt när de lyssnar på vår musik. Bra musik rör sig genom alla känslor, den ska peppa dig, göra dig arg, ledsen och glad. Det är någonting som alla bra band har gemensamt, varesig det är Beatles eller Iron Maiden. Vi har sett hur folk sjunger med på konserterna och då har musiken uppenbarligen framkallat en känsla. Vi skriver inte en bra låt bara för att skriva en bra låt, vi vill att den ska ta fram någon sorts känsla.”

“Vi vill bara spela den musiken vi känner för, inte passa in i någon jävla genre.”
- Synyster Gates

De första orden som nämns i bandets biografi är i korta drag ett citat som säger att Avenged Sevenfold är ett gäng usla sellouts som borde spela som de gjorde förr i tiden.

“De har helt rätt”, skrattar Synyster Gates.

“Nej, det där är bara någonting någon sa om oss och någon annan som la det i vår biografi. Nu ger det nog lite fel budskap, men när vi först skrev med det citatet så var vi tjugofyra år gamla, nummer ett på alla rocklistor och spelade åtta minuter långa gitarrsolos - något som inget annat amerikanskt band gjort på väldigt länge. Vi gjorde allting väldigt die hard och det såg helt enkelt inte ljust ut. Men nu, ett par år senare, spelar vi på slutsålda arenor runt om i världen tillsammans med Metallica och Iron Maiden, vars fans brukade hata oss och tänka precis som citatet.”

Hårdrocken, särskilt den som band som Iron Maiden företräder, är inte känd för att förnya sig. Visst, man kan givetvis höra skillnader från olika plattor, men det är oftast inte så konstigt då banden funnits i över fyrtio år. Det handlar nog i mångt och mycket om att de mest inbitna Maidenfansen inte riktigt har fantasi nog att vilja ha omgjorda versioner av sina favoritdängor. Ofta försvaras denna småsjuka läggning med: “det är ju redan perfekt!”. Avenged Sevenfold däremot kan ju knappast kasta skit på Iron Maidens fans, men de tycker själv att de har hittat ett sound de kan leka med.

”Vi vill bara spela den musiken vi känner för, inte passa in i någon jävla genre. Och jag tror att vi börjar bli väldigt bra att hämta inspiration från massor av olika band, det är som frisk luft i låtskrivandet. Men det är skönt att kunna göra så, bara spela in vad fan du vill och skita i ifall folk gillar det eller ej”, säger Synyster Gates och börjar sekunden senare ropa ”Hey! What’s that song’s name again?” till bandets ljudtekniker som svarar: ”Love to Love You”.

Yes, det är the Corrs gamla voxpopdänga som Synyster Gates undrade över.

“Jag lyssnar bannemig på allt! I morse lyssnade jag på Wu Tang-clan och Amy Winehouse, men bland favoriterna finns givetvis tyngre gitarrband som Dream Theater. Jag träffade på en galen snubbe i London förra veckan, han gav mig en blandskiva med massa sjuttiotals r’n’b som jag försöker greppa nu, den är tokigt bra. Men det är oftast vår ljudtekniker som fixar musiken i turnébussen och numera har det blivit en hel del band som The Corrs, Lagwagon och sånt, men vi gillar det! I min mening ska man lyssna på allt som låter bra, genren har ingen betydelse”, säger Synyster Gates.

“Iron Maiden, öh, och så har jag alltid gillat NOFX. Alltså, eller, Jag lyssnar på en hel del musik, och jag bryr mig inte heller om genren. Folk skulle aldrig fatta allt jag lyssnar på . Jag menar, det är allt från At the Gates till… ja, the Corrs“, mumlar Zacky Vengeance i bakgrunden.

“Hey, what’s that song’s name again?”
“Love to Love You”
- Synyster Gates pratar The Corrs med ljudteknikern

Och det här återsluter till mina tidigare tankar om huruvida Avenged Sevenfold allt som oftast upplevs som ett band som egentligen skulle ha existerat för dryga tjugo år sedan. På den tiden rockstjärnedrömmen fortfarande fanns att fånga och groupiesarna inte behövde fyra olika backstagepass för att få komma och krama sina idoler efter konserten. På den tiden då det fortfarande var lite speciellt att säga att man hämtade inspiration över genres och kunde lyssna på bubbelgumspop och stå för det. Som sista fråga valde jag att be dem att beskriva sina egna fantasiscener.

“Alltså, jag har tänkt på det så många gånger. Om jag fick bestämma skulle hela scenen se ut som någonting ur filmen Street Fighter. Du vet med massa omkullvälta plåttunnor och dålig graffiti överallt. Gärna mycket grått och svart, det hade varit jävligt coolt”, säger Synyster Gates.

“Min scen hade nog snarare sett ut som någonting från filmen Warriors, den är rätt ball”, säger Zacky Vengeance slutligen och sätter därmed punkt för den här intervjun.

Så vad säger då egentligen Avenged Sevenfold om vår samtid? De har ju om inte annat bekräftat det jag länge misstänkt: att det som är hetast av det heta just nu är drömmar från sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Det märks lika mycket i hårdrocken som det märks i dansmusiken. Det är de självförverkligande åttiotalisterna som är i farten, och som största inspirationskälla har de sin barndom. En barndom som innehöll Street Fighter, Warriors, fräcka låtsasnamn, gitarrsolon och stämsång.

No Sunlight är nog det säkraste kortet på skivan, en poppig och varm sommarhistoria som räddar sig själv från svensktoppstendenser genom att egentligen handla om något sorgligt. Det är ju trots allt emoprinsen Ben Gibbard vi pratar om här. Genomgående är Narrow Stairs absolut inte helt dyster, men texterna är aldrig så muntra som på exempelvis den nästan kräkframkallande hoppfullheten som huserade i I Will Follow You Into The Dark på förra skivan (Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande en mycket bra låt).

Efter No Sunlight är det dags för lite snabbspolning. Cath… har förvisso sina kvaliteter, men Talking Bird är ett riktigt sömnpiller, och You Can Do Better Than Me är producerad efter 60-talspopens alla regler, något som jag lider av stark allergi mot. Har lyssnat på Narrow Stairs ett tjugotal gånger inför denna recension, men jag måste erkänna att jag inte klarat av att höra hela den här låten från början till slut särskilt många gånger. Dessutom är texten nästan för patetisk för att man ska kunna ta det hela på allvar:

“You can do better than me, but I can’t do better than you”

Man får också ta i akt att den här låten efterföljs av en av vårens absolut bästa låtar, Grapevine Fires. En helt sagolik låt som hör till bandets absoluta toppskikt. Detta gäller även Your New Twin Size Bed, som drivs av ett skönt riff som alla gitarrister kommer plocka ut för sandstrandsplinkande under sommaren.

Efter de här lugnare passagerna drivs tempot upp till samma nivå som i inledningen igen i och med rockiga Long Division, collegerock i dess renaste form! Pity and Fear kör en mellanösterngrej som man kan tycka vad man vill om, men pluspoäng för det grötiga outrot vars volym plötsligt höjs innan låten abrupt tar slut och presenterar skivans sista spår, där Ben Gibbard sitter ensam med en ödslig elgitarr och levererar några av skivans sorgligaste rader.

Narrow Stairs har helt klart toppar och dalar, men på dess toppar trivs jag så jävla bra att jag kan motivera det höga betyget, och slutsatsen att detta antagligen är min nya silverpristagare på Death Cab-pallen, precis under The Photo Album.

3.5 out of 5 stars

Till att börja med så samarbetar man inte med någon som Ward, om det man är ute efter är snabb PR. För det andra så är inte Deschanel någon typisk mediahora som fläker ut sig själv och sitt underliv i skvallerpressen. För det tredje så är Volume One så långt ifrån man kan komma populistisk “crossover” pop som är så vanligt vid situationer som dessa. Med rötter inom smal indiefilm, verkar den 28 åriga Deschanel tvärtom stå oerhört stadigt på sina fötter, väl medveten om vad hon vill åstadkomma med sin musikaliska karriär. Med draghjälp från Ward levererar Deschanel väldigt charmig popmusik starkt färgad av 50 och 60-talets gyllene pop-era, där namn som The Carter Family, Nina Simone och The Ronettes står för en del av influenserna.

Trots Wards inblandning i She & Him, så måste jag nog ändå påstå att Volume One tillhör Deschanel. Grundmaterialet är trots allt hennes och det märks att Ward här har tagit en sekundär roll och bidrar mest med att styra upp musiken i det bakre. Och känner man till något om Wards tidigare arbeten, så är det här långt ifrån de annars stökiga och lite udda arrangemangen han gjort sig känd för. En av Deschanels största styrkor som skådespelare är hennes väldigt igenkännliga röst. Lite hes, kanske lite mörkare än vanligt och väldigt avslappnad, gör henne som klippt och skuren för denna sortens musik. Men även om Volume One inte kan räknas som en katastrof likt tidigare nämnda exempel, är det dessvärre inte det mest intressanta som går att lyssna på. För när man är så bunden till en viss specifik era eller genre som dom är här, finns det naturliga begränsningar för vad man kan och bör göra. Så mitt intresse brister tyvärr ganska snabbt, vilket är synd, då jag verkligen vill gilla det här. Som en hyllning till den gamla tiden för nostalgiker är det säkert en välkommen skiva. Jag gillar mer konceptet. Och hennes röst. Mitt råd: tal-böcker.

2.5 out of 5 stars

Kan vi redan från början enas om att ni förstår hur post-rock (postrock, post rock, brevbärarmusik) låter? Så slipper jag dra till med kvasi-poetiska liknelser som “de cirkulerar rummet i tio minuter för att sedan kasta sig ut genom fönstret”.

Nej. Vi talar om musik.

Ända sedan jag hörde Explosions In The Sky första gången har jag desperat velat se dem live. Men varför då? Post-rock handlar till stor del om att skapa stämning, att tonsätta en solnedgång eller en ballongfärd över dimhöljda berg…

Oj, förlåt, nära ögat där.

Det finns inget som talar för att sådan musik skulle göra sig bättre eller sämre live än någon annan.

Teorin till trots minns jag konserter med Mogwai, Mono, Cult of Luna, Red Sparowes och This Will Destroy You som några av de bästa jag varit på.

Explosions In The Sky behöver inte skämmas i sällskapet.

Kägelbanan är sedan ett par veckor tillbaka helt slutsålt.

De fyra medlemmarna gör det inte svårt för sig. Två och en halv gitarrist (en av dem byter till bas på ungefär hälften av låtarna) och en energisk trummis vevar igenom ett bra men lite ostrukturerat urval av låtar från i huvudsak senaste skivan och 2003 års The earth is not a cold dead place.

Där t.ex. Mono bygger mycket av sitt sound på kontrasten mellan nästan-tystnad och fullständigt oväsen, håller sig Explosions In The Sky gärna i mitten och ibland riskerar de att tappa greppet om den hypnotiserade publiken.

Uppstickare som Memorial och Your Hand in Mine gör sig bra live och visar tydligt vilken skiva publiken har lyssnat mest på.

Gillar man Explosions In The Sky på sin iPod gillar man dem live – man får vad man förväntar sig. En vaggvisa för indiekidsen, ett soundtrack till en promenad längs majsfält i Texas under en sjunkande sommarsol.

Fan också, där kom det ändå.

Det är som enerverande drum and bass och halvtaskig grimefärgad rap, sammansvetsat av indiekids. Det är ibland fruktansvärt irriterande att lyssna på, men de packar så jävla mycket attityd att det bara ångvältsmosar sig rakt in i hjärtat ändå.

Den stora höjdpunkten på Music For An Accelerated Culture är något jag definitivt kommer ta med mig efter att jag tröttnat på resten av skivan - andraspåret That Boy That Girl.

Det är klubb-dnb med en vers som knäcker alla emopojkar på fyra rader, och drar med sig bilddagboksflickorna i nästföljande fyra:

“That boys a Hoxton Hero,
skinny fit jeans and dressed in pink,
how he dresses I care zero,
as long as he don’t steal my drink.

That girls an Indie Cindy,
Lego haircut and polka-dot dress,
I don’t care if she thinks she’s indie,
how she’s different is anyones guess.”

Ironin i det hela är väl att det är just dessa två stereotyper som kommer lyssna på Hadouken! - samtidigt som de önskar att de fått spela Nintendo 8-bit innan det blev retro.

Trots att skivan håller ett schysst tempo rakt igenom, och skulle fungera som obemannad DJ-station på vilken fest som helst, är det något som fattas. Det blir helt enkelt lite tillrättalagt, och låtarna som funkar utmärkt som stämningshöjare när man är flera, dör av lite när man verkligen lyssnar på dem och har tid att analysera dem lite djupare. En av insikterna är att de återanvänder väldigt mycket material, och kanske skulle skurit ned skivan ytterliggare och satsat på en kortare EP istället för att försöka klämma ur sig en hel fullängdare. En annan insikt är att Hadouken! nog gör sig väldigt mycket bättre live. En tredje insikt är att de flesta texterna suger.

Trots allt det negativa med Music For An Accelerated Culture är det något med Hadouken! som gör att man tror på dem, och när låtarna skiner till så skiner de bländande starkt. Därav trean.

3 out of 5 stars

Skivans stora behållning är det avslappnade förhållningssättet till musiken. Det är som att några polare samlades i en studio en solig eftermiddag. Det var varmt ute, de hade nyss ätit varsin mjukglass, stämningen var skön. De började trumma på lite saker, jamma lite på gitarrerna och orgeln - och helt plötsligt hade de spelat in några av årets mest behagliga poplåtar.

3.5 out of 5 stars