Om det inte redan var befäst i cement sen tidigare, så skulle Calexicos onekliga förmåga att skriva bildstark men subtil popmusik, vara övertygande så på bandets sjätte album, Carried To Dust. En av många anledningar till varför Calexico är så intressanta beror mycket på deras vilja att experimentera och blanda genrer. Tidigare har man lånat fritt från allt mellan mariachi till jazz för att skapa något väldigt eget. Mångfacetterade Calexico (läs Joey Burns och John Convertino) binder här återigen samman alla dessa olika stilar till något nytt och vackert. Carried To Dust är en panoramavy av vindstilla öknar, slitna verandor, övervuxna bensinstationer och tomma gränsstäder vars gator sedan länge har slutat användas.

I låtar som House of Valparaiso (där Sam Beam från Iron & Wine gästar på ett hörn) och El Gatillo lyser bandets mariachi influenser som starkast och inledande Victor Jara’s Hands målar upp slående bilder av slitna ponchos, skäggiga män och trumpeter som blänker i den gassande solen. Det är nästan som att kliva in i en modern Spaghetti-western; musiken andas Sergio Leones karga öde landskap och Ennio Morricones typiska arrangemang. I Writer’s Minor Holiday och den helt fantastiska Two Silver Tress fluktar bandet med mjukare, något jazzigare, popstilar som varit framstående på tidigare skivor. I sist nämnda låt framgår dessutom Calexicos största styrka: enkelthet med nyans. Vartenda instrument, vartenda ljud har ett syfte och överlappar varandra med stor omsorg för maximalt resultat. Carried To Dust är en behaglig och avslappnad platta som man nödvändigtvis kanske inte längtar efter att lyssna på, men som man njuter av i stora fulla drag när man väl gör det.

United Nations är vad man vanligtvis skulle beskriva som en supergrupp, men på grund av olika kontraktsbestämmelser får bandets alla medlemmar inte yttra sina identiteter utan måste förbli officellt hemliga. Jag vet, som hämtat ur en John LeCarré roman. Detta hindrar dock inte verkligheten från att hinna ifatt och det är vid denna stund ganska välkänt vilka de inblandade verkligen är. Förutom bandets frontfigurer, Daryl Palumbo och Geoff Rickly, vokalister från Glassjaw respektive Thursday, leder spåren till profiler som Ben Koller (Converge), Christopher Conger (The Number Twelve Looks Like You) och Eric Cooper (Made out of Babies). Respektingivande namn alltså. Så vad är planen? Jo, power-violence med referenser till 90-talets kaosscen och band som Orchid och Saetia. Håll i dig!

I en låt som Resolution 9, där influenserna av klassisk punk och hardcore flödar över likt Beowulfs bägare, känns det som om man springer ifrån en flock av lejon som slutligen slutar i en orgie av blod och söndertrasat kött. Det är snabbt, kaotiskt, fysiskt utmattande och helt fantastiskt. Detta går även att säga om The Shape Of Punk That Never Came, en ångvält till låt som rusar fram genom explosioner och våld, men som är lika fyndig som delikat. “Because the shape of punk to come/Never came/And will never come” skriker Rickly och Palumbo hals i hals, en iaktagelse länkat till Refuseds klassiska epos The Shape of Punk To Come.

Om Converge och Taken skulle haft ett barn tillsammans skulle det antagligen heta United Nations. Och vad kan man säga om Palumbo som inte redan har sagts?! Han är mästerlig. Rickly låter som han brukar, gapig och lite panikslagen, medans Palumbo väser fram sina mest förskräckliga skrik någonsin. Tillsammans balanseras deras kontraster ut perfekt mot den frenetiska hysteri som resten av bandet levererar. Variationen är hög och stilarna blandas snyggt mellan punk, hardcore, grind till något enhetligt och fräscht. Det tog tio år men punken verkar äntligen har kommit. I form av United Nations.

Att följa upp förra årets bästa platta, Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, får väl ses som en hyfsad utmaning. Tydligen tycker Kevin Barnes att det är något man åstadkommer genom att fullkomligt spåra ur och ägna den nya Skeletal Lamping åt att ge liv åt sitt alter ego, Georgie Fruit, vars bedrifter innefattar ett flertal könsoperationer och tider i funk- och discoband. Det här bidrar tyvärr till att Of Montreal får befatta sig med disco, det låter som ett schizofrent Scissor Sisters ibland - det är inte en komplimang. Funkbiten klarar de bättre.

Men det jag gillade med Of Montreals förra skiva var kontrasten mellan bandets episka Bowie-frierier och deras totala avsaknad av pretentioner. Den här gången är jag mer kluven. Är det verkligen en avsaknad av pretentioner? Kanske är det i själva verket så jävla pretentiöst att jag missuppfattat hela grejen med bandet. Att lyssna igenom Skeletal Lamping en första gång är helt omtumlande. Det klipps och avbryts, ändras och dras ut - så fort du tror att en låt ska komma igång så är den slut, när du fastnar för en melodi så är den begravd i massorna av hundratals vinjetter från låtar som aldrig fick blomma ut.

Det är både styrkan och svagheten med det här, om inte annat, modiga, spektaklet.

Non-pareil of Favor, en av årets bästa låtar, klart värdig bandet, med sina likar gömda i den här skivans lapptäcken. Men vad ska man tycka om all utfyllnad? Nja. Så mycket det än tar emot att säga det, är jag faktiskt lite besviken.

Death Cab For Cutie öppnar sin nya skiva med lite hårdare toner och det är något undertecknad välkomnar. Att nästföljande spår är långsammare och bjuder på ett fem minuter långt intro må förvisso vara en stark kontrast men fungerar genom att bygga upp skivans stämning, och att det mynnar ut i vad som till slut blir en riktigt bra låt hade förstås räddat situationen i vilket fall.

No Sunlight är nog det säkraste kortet på skivan, en poppig och varm sommarhistoria som räddar sig själv från svensktoppstendenser genom att egentligen handla om något sorgligt. Det är ju trots allt emoprinsen Ben Gibbard vi pratar om här. Genomgående är Narrow Stairs absolut inte helt dyster, men texterna är aldrig så muntra som på exempelvis den nästan kräkframkallande hoppfullheten som huserade i I Will Follow You Into The Dark på förra skivan (Missförstå mig rätt nu, det är fortfarande en mycket bra låt).

Efter No Sunlight är det dags för lite snabbspolning. Cath… har förvisso sina kvaliteter, men Talking Bird är ett riktigt sömnpiller, och You Can Do Better Than Me är producerad efter 60-talspopens alla regler, något som jag lider av stark allergi mot. Har lyssnat på Narrow Stairs ett tjugotal gånger inför denna recension, men jag måste erkänna att jag inte klarat av att höra hela den här låten från början till slut särskilt många gånger. Dessutom är texten nästan för patetisk för att man ska kunna ta det hela på allvar:

“You can do better than me, but I can’t do better than you”

Man får också ta i akt att den här låten efterföljs av en av vårens absolut bästa låtar, Grapevine Fires. En helt sagolik låt som hör till bandets absoluta toppskikt. Detta gäller även Your New Twin Size Bed, som drivs av ett skönt riff som alla gitarrister kommer plocka ut för sandstrandsplinkande under sommaren.

Efter de här lugnare passagerna drivs tempot upp till samma nivå som i inledningen igen i och med rockiga Long Division, collegerock i dess renaste form! Pity and Fear kör en mellanösterngrej som man kan tycka vad man vill om, men pluspoäng för det grötiga outrot vars volym plötsligt höjs innan låten abrupt tar slut och presenterar skivans sista spår, där Ben Gibbard sitter ensam med en ödslig elgitarr och levererar några av skivans sorgligaste rader.

Narrow Stairs har helt klart toppar och dalar, men på dess toppar trivs jag så jävla bra att jag kan motivera det höga betyget, och slutsatsen att detta antagligen är min nya silverpristagare på Death Cab-pallen, precis under The Photo Album.

Zooey Deschanel, erkänd skådespelerska som bland annat har medverkat i Weeds och The Hitchhiker’s Guide To The Galaxy och M. Ward (vars senaste skiva Post-war, fick den allmänna kritikervärlden att höja på ögonbrynen) möttes under en filminspelning och blev kära. Nej, inte riktigt så, men ett gemensamt intresse för musik fanns och när det framkom att Deschanel under en längre tid haft siktet inställt på att ge sig in i musiken och i hemlighet spelat in ett antal demos (som senare skulle lägga grunden för Volume One) slog paret sina påsar ihop och startade projektet She & Him. Nej, inte ännu en skådespelare som tror sig kunna ta ton och ger sig in i musiken, hör jag er tänka väldigt högt! Ja, allt för ofta har vi sett skådespelare ge sig in i musiken och vice versa. Madonna, Jennifer Lopez, Ice Cube, Britney Spears, Whitney Houston, Jon Bon Jovi är bara några (från en lång, lång lista) av katastrofartade exempel som kan nämnas. Zooey Deschanel hör inte hemma bland de dessa pinsammheter.

Till att börja med så samarbetar man inte med någon som Ward, om det man är ute efter är snabb PR. För det andra så är inte Deschanel någon typisk mediahora som fläker ut sig själv och sitt underliv i skvallerpressen. För det tredje så är Volume One så långt ifrån man kan komma populistisk “crossover” pop som är så vanligt vid situationer som dessa. Med rötter inom smal indiefilm, verkar den 28 åriga Deschanel tvärtom stå oerhört stadigt på sina fötter, väl medveten om vad hon vill åstadkomma med sin musikaliska karriär. Med draghjälp från Ward levererar Deschanel väldigt charmig popmusik starkt färgad av 50 och 60-talets gyllene pop-era, där namn som The Carter Family, Nina Simone och The Ronettes står för en del av influenserna.

Trots Wards inblandning i She & Him, så måste jag nog ändå påstå att Volume One tillhör Deschanel. Grundmaterialet är trots allt hennes och det märks att Ward här har tagit en sekundär roll och bidrar mest med att styra upp musiken i det bakre. Och känner man till något om Wards tidigare arbeten, så är det här långt ifrån de annars stökiga och lite udda arrangemangen han gjort sig känd för. En av Deschanels största styrkor som skådespelare är hennes väldigt igenkännliga röst. Lite hes, kanske lite mörkare än vanligt och väldigt avslappnad, gör henne som klippt och skuren för denna sortens musik. Men även om Volume One inte kan räknas som en katastrof likt tidigare nämnda exempel, är det dessvärre inte det mest intressanta som går att lyssna på. För när man är så bunden till en viss specifik era eller genre som dom är här, finns det naturliga begränsningar för vad man kan och bör göra. Så mitt intresse brister tyvärr ganska snabbt, vilket är synd, då jag verkligen vill gilla det här. Som en hyllning till den gamla tiden för nostalgiker är det säkert en välkommen skiva. Jag gillar mer konceptet. Och hennes röst. Mitt råd: tal-böcker.