Kan vi redan från början enas om att ni förstår hur post-rock (postrock, post rock, brevbärarmusik) låter? Så slipper jag dra till med kvasi-poetiska liknelser som “de cirkulerar rummet i tio minuter för att sedan kasta sig ut genom fönstret”.

Nej. Vi talar om musik.

Ända sedan jag hörde Explosions In The Sky första gången har jag desperat velat se dem live. Men varför då? Post-rock handlar till stor del om att skapa stämning, att tonsätta en solnedgång eller en ballongfärd över dimhöljda berg…

Oj, förlåt, nära ögat där.

Det finns inget som talar för att sådan musik skulle göra sig bättre eller sämre live än någon annan.

Teorin till trots minns jag konserter med Mogwai, Mono, Cult of Luna, Red Sparowes och This Will Destroy You som några av de bästa jag varit på.

Explosions In The Sky behöver inte skämmas i sällskapet.

Kägelbanan är sedan ett par veckor tillbaka helt slutsålt.

De fyra medlemmarna gör det inte svårt för sig. Två och en halv gitarrist (en av dem byter till bas på ungefär hälften av låtarna) och en energisk trummis vevar igenom ett bra men lite ostrukturerat urval av låtar från i huvudsak senaste skivan och 2003 års The earth is not a cold dead place.

Där t.ex. Mono bygger mycket av sitt sound på kontrasten mellan nästan-tystnad och fullständigt oväsen, håller sig Explosions In The Sky gärna i mitten och ibland riskerar de att tappa greppet om den hypnotiserade publiken.

Uppstickare som Memorial och Your Hand in Mine gör sig bra live och visar tydligt vilken skiva publiken har lyssnat mest på.

Gillar man Explosions In The Sky på sin iPod gillar man dem live – man får vad man förväntar sig. En vaggvisa för indiekidsen, ett soundtrack till en promenad längs majsfält i Texas under en sjunkande sommarsol.

Fan också, där kom det ändå.

När trapphuset börjar fyllas av snygga indiemänniskor i genreriktiga kläder (rutiga skjortor, lite för korta jackor och välansade skägg) så vet man att det börjar vankas insläpp till vad som mycket möjligt kan bli en av de bättre konserterna på väldigt, väldigt länge. Omtyckta Sam Beam, mer känd som Iron And Wine, glädjer oss med sin närvaro när det är dags för den nordiska passagen för hans pågående Europaturné i support för sin senaste skiva The Shepherd’s Dog (och antagligen även hans bästa). Och med sig har han ett sju man starkt band med folk från bland annat Calexico och Califone.

Som ett välklätt skogstroll intar Sam Beam Södra Teaterns scen tillsammans med systern Sarah Beam, som konserten igenom bidrar med fiol och sång, och inleder kvällen sparsamt med Pagan Angel And A Borrowed Car från senaste skivan The Shepard’s Dog följt av hans akustiska epos, den drygt sju minuter långa The Trapeze Swinger; en låt vars bildstarka text mer känns som en färgstark historia än en indieballad. Det är så pass bra att om konserten skulle ta slut precis där, skulle jag ändå känna ett stort nöje av belåtenhet.

Beam själv är tystlåten, håller sig till minimala rörelser och avsäger sig alla sorters publikfrieri. Det är just på denna punkt som vissa har höjt sin röst i en kritisk ton och klagat på ett stillastående och livlöst framträdande. I min mening helt oriktigt. Om det är publikfrieri du vill ha förslår jag Schlagerfestivalen. I ett sådant här sammanhang skulle det kännas konstlat och helt överflödigt då musiken talar i hans ställe och säger mer än vad jag gissar han skulle kunna på andra sätt. Och när det finns så många olika intelligenta trådar i musiken, som det gör här, finns det säkert ett tiotal andra saker att fokusera på framför det visuella i framträdandet.

För tillskillnad från många andra artister som gärna går ut och gör en slät spelning av sitt material utan något vidare extra arbete, så märks det tydligt att Beam & Co. lagt ned sin goda tid på att anpassa och variera materialet från skivorna och ge det ett nytt liv på scenen. Instrumentala övergångar och variationer på låtar känns mer regel än undantag och de flesta låtarna skiljer sig markant från sina original. Återigen, Beams styrka ligger kanske nödvändigtvis inte i hans framträdande utan som låtskrivare och musiker (vilket ändå borde väga tyngre än något annat?!) vilket märks klart och tydligt denna kväll; vare sig det är material från The Creek Drank The Cradle, Our Endless Numbered Days, The Shepherd’s Dog så är det hela tiden intressant och spännande. Beam bjuder lite på den amerikanska söderns värme och fukt i ett kallt januari och det kunde inte kommit lägligare.

Stillastående - visst. Makalöst bra - utan tvekan!

Marilyn Manson är det perfekta soundtracket för tonårens ångest, och det var väl också där i femtonårsåldern som man lämnade det stora intresset bakom sig. Men när det visar sig att en vän har två biljetter och ingen att gå med, måste man ju ställa upp.

Bekymrade över att ha fått sittplatser myglar vi oss ner till golvet och hittar en lucka vid andra stängslet. Perfekt vy och hyfsat nära scenen, men för att ta sig allra längst fram måste vi förbi en biljettkontrollerande vakt. Eftersom våra biljetter bara är goda för två obskyra sittplatser så långt från scenen man möjligen kan komma, tar vi det säkra före det osäkra och låter moshen klara sig utan oss den här gången.

Turbonegro inleder kvällen, och river väl mer eller mindre bara av sina låtar. Hank von Helvete drar av några perverterade repliker på norsk-svenska enligt seden, och vi jublar utan att egentligen lyssna. Självfallet är en god procent av publiken Turbojugends, men stämningen är väl ungefär som sig bör under ett förband: Är det inte slut snart?

Strax innan klockan slår tio tystnar inledningsmusiken och publiken utbrister i galet vrålande när Mansons siluett dyker upp bakom skynket, och igång dånar en av låtarna från nya plattan som jag ännu inte haft tid att lyssna in mig på. “If I was your vampire”. Det är någonting som inte riktigt stämmer, och förklaringen får vi av den långsmale gestalten som stapplar fram till scenkanten och berättar att han skrikit sönder halsen. Han låter riktigt jävla risigt, och ber oss att sjunga mycket och högt för att kompensera. Det gör vi, och får komplimangen att vi för mest oljud av alla publiker han spelat för. På denna turnén, förstås.

Den trasiga rösten blir också det stora problemet konserten igenom. De mer text-orienterade låtarna tappar förstås sin lyster när han inte klarar av att sjunga dem, och dånet från scenen dränker allsången. Så även fast Sweet Dreams är sjukt uppskattad runtom i publikhavet, är den och dess lugnare gelikar helt klart bottenskrapet för min del. Bättre blir det när musiken står i fokus som i mina gamla storfavoriter Irresponsible Hate Anthem och The Reflecting God. Bara den sistnämnda är värd biljettpriset i sig. Kanske beror det också på att jag själv sjunger med för full hals i varenda textrad och inte kan känna mig snuvad på Mansons uteblivna vokala konster.

Summan av kvällen är dock något positivt. Det är bara synd att det hade kunnat vara så mycket bättre.

Youtube-klipp (mästerligt filmade med mobilkamera):

Disposable Teens:

Sweet Dreams:

Rock Is Dead:

Irresponsible Hate Anthem:

Antichrist Superstar:

Sex timmars bussresa, ett tolvtimmars nattpass på jobbet och en söndermoshad fot senare har jag till slut tid att skriva ner mina samlade intryck från tisdagens Nine Inch Nails-spelning på Hovet i Stockholm.

Trent Reznor har onekligen legat på allt annat än latsidan den senaste tiden. Runt skivsläpp och djupgående marknadsföringskampanjer har världens NIN-fans fått njuta av konstant turnerande den senaste tiden, och här i Sverige har vi den legendariska april-spelningen på Annexet färskt i minnet. Kanske är det just därför jag inte byggt upp några storslagna förväntningar den här gången. Man känner sig inte direkt svältfödd så här, fyra månader senare, och där den förra spelningen kolliderade harmoniskt med nyläckta Year Zero har det under sommaren varit ganska tyst kring bandet.

När Hyperpower! dånar igång spelar det dock ingen roll. Jag är trollbunden på två sekunder och kastar mig in i en och en halv timmes total hängivelse. The Beginning of the End tar välbekant vid där inledningsnumret slutar och är kanske ännu bättre än senast, men det är först när jag hör de inledande tonerna av Last som skiten verkligen träffar fläkten. Vi blev snuvade på låten senast, men Trent är snäll nog att kompensera för det! Last är ren jävla perfektion och sitter helt klockrent live, vilket tyvärr leder till att jag måste kämpa mig ur moshpiten - för att överleva - när den rullar över i Survivalism. Efter det får jag snällt avnjuta resten av konserten strax utanför armbågsplatserna, vilket är lite av en välsignelse under en helt galen March of the Pigs - “March you swedish fucking pigs!”

Konsertens första tillfälle att hämta andan ges under självklara Piggy, tills Trent plötsligt skapar fullkomlig kalabalik genom att hoppa ner framför staketet och sjunga ikapp med publiken - någon lycklig jävel får tag på mikrofonen och skanderar ut “Nothing can stop me now” under låtens sista två minuter. Själv står jag på fel sida av publikhavet och hoppar som en galning för att se vad som händer.

Ytterliggare tre repriserade men riktigt starka låtar senare sänks en stor skärm ner över scenen, och Me, I’m Not och The Great Destroyer framförs i helt geniala versioner - ackompanjerade av en frenetisk ljusshow som doftar starkt av det digitala domedagskonceptet från Year Zero.

Resten av setlisten är väldigt bekant, så när som på The Good Soldier från nya skivan. Men det gör inte så mycket. Nine Inch Nails och Trent Reznor besitter ett knippe låtar som får nytt liv på en scen. Det skitiga och råa i musiken smutsas ner ytterliggare och till och med de elektroniska delarna låter nästan organiska. Att det inte är riktigt samma gung i publiken och att allsången inte sitter felfritt på alla låtar spelar inte så stor roll. Det här är trots allt världens bästa liveband, och de bevisar det ännu en gång.

Innan Trent går av scenen efter det tårdrypande avslutningsnumret Hurt, säger han “See you soon”. Det får fan vara ett löfte.

Bäst: Last, “Here’s a song from our latest album Year Zero, which sold… about zero copies here in Sweden. That’s OK though. I’m over it. Just steal the fucking thing!”

Sämst: Lite mer från The Fragile hade inte skadat, och när får Sverige höra Ruiner?

Youtube: The Great Destroyer, Head Like A Hole

Låtlista:
1. Hyperpower!
2. The Beginning Of The End
3. Heresy
4. Last
5. March Of The Pigs
6. Piggy
7. Survivalism
8. Burn
9. Gave Up
10. Me, I’m Not
11. The Great Destroyer
12. Eraser
13. Only
14. Wish
15. The Good Soldier
16. Dead Souls
17. No, You Don’t
18. Suck
19. The Hand That Feeds
20. Head Like A Hole
21. Hurt