Intervju: Avenged Sevenfold
(Allmänt: Intervjuer) (7 kommentarer) Inlagt 27 augusti 2008 av Mark Malmstrom
Fr. v.: Synyster Gates, Zacky Vengeance (Foto: Malena Backman)
Mark Malmström begav sig en varm sommardag till Göteborg för att träffa två delar av emo-fenomenet Avenged Sevenfold. Vad som följde var en konversation om att odla sitt alter ego och att distansera sig från genrebenämningar.
En vis man sade en gång till mig att det lättaste sättet att analysera sin samtid är att titta på de trendsättande banden. Och just nu råder det ingen större tvivel om att de nya radiohjältarna är tatuerade, skriker i refrängerna och har kepsarna på sned. Rent musikaliskt skiljer de sig sällan åt. Varesig de heter Bullet for My Valentine, The Used, My Chemical Romance eller Tokio Hotel så kallas genren i folkmun för Emo.
Emo har spridit sig likt en löpeld genom missnöjda tonårshjärtan världen över. Den har tagit sig till femtonåringar som med hårt stylade dussinfärgade frisyrer mer än gärna lägger sin veckopeng på skivor vars titlar nästan uteslutande innehåller ord som ”parade, revenge, sorrow, bullets och scream”.
Emo har till och med intagit Ullevi.
Avenged Sevenfold är ett band som man lätt kan placera i ovan nämnda fack. Med ett sound som är mycket refrängbaserat (och med en stämsångande trummis som låter som en jävla bandsåg) skriker de sig rakt in i medelklassens svarthår.
Det som skiljer ut bandet från mängden är dock ett något tyngre gitarrparti samt en udda rytmuppdelning i låtarna. Huruvida bandet är medvetna om detta är dock oklart när Doublepeace, som enda svensk tidning, träffar gitarristerna Zacky Vengeance och Synyster Gates (vars dopnamn är Zachory Baker och Brian Haner Jr) utanför Ullevi en stekhet julidag i Göteborg.
De är sena och verkar aningen tagna efter gårdagens bravader på en irländsk pub. Men efter att artighetsfraserna utbytts påbörjades ett samtal som skulle kunna liknas med ett marketingmöte för hur man ska sälja rockmusik.
“När man går på en spelning med Iron Maiden gör man det för att se Steve Harris, Bruce Dickinson och alla andra. Går man däremot på en Guns’n’Roses-konsert så får man bara Axl. Vi vill inte gärna bli sådana.”
- Zacky Vengeance
“När man kommer till en spelning vill man se ett riktigt band, det är därför jag tror att ett band som Maiden alltid kommer att vara ihågkommet och sälja bättre än till exempel Guns’n’Roses. Jag menar att när man går på en spelning med Iron Maiden gör man det för att se Steve Harris, Bruce Dickinson och alla andra. Går man däremot på en Guns’n’Roses-konsert så får man bara Axl. Vi vill inte gärna bli sådana, vi vill att folk ska gå på våra spelningar för att se Synyster Gates, M. Shadows och alla andra”, säger Zacky Vengeance.
Att alla i bandet har varsitt småfånigt powersmeknamn förklarar Zacky Vengeance vidare:
”Det handlar dels om att många av våra favoritartister har låtsasnamn, typ Slash, Snoop Dogg och så vidare, men det handlar också om att man ska ha ett alter ego på scen. Men vi har alla våra namn av olika anledningar, vi hade till och med våra namn innan vi startade bandet.”
“ Jag tror att jag fick mitt när jag körde full tillsammans med The Rev (trumslagarpojken i bandet) och jag började helt sonika bara kalla mig Synyster Gates, och det fastnade. Men nu tror jag att det är en cool grej för kidsen som lyssnar på vår musik. Det blir lite som en ’större än livet’-känsla över hela bandet”, säger Synyster Gates.
Det slår mig att hela konceptet med Avenged Sevenfold på något sätt har stannat upp i ett nittiotalsosande köp och säljtema - att de marknadsför sig som ett ondskefullt omen fast sjunger i stämmor och deras smeknamn och scenpersonligheter projiceras nästan som ett pojkbands. Att det är kommersialism i sin enklaste form står det inga tvivel om, även om bandet, liksom Backstreet Boys, aldrig själva skulle erkänna det. Jag visar dem ett utdrag från deras infosida på Allmusic.com som beskriver deras musik som: ”tense/anxious, menacing, malevolent, bitter, angst-ridden, aggressive, volatile, urgent, intense, earnest, confrontational, bleak, ominous, harsh, dramatic och angry”.
“De glömde glada!” säger Zacky Vengeance och fortsätter: “Jag tycker att det är grymt att vi får så många beskrivningar på oss, det är det musik handlar om, att folk ska känna sig på olika sätt när de lyssnar på vår musik. Bra musik rör sig genom alla känslor, den ska peppa dig, göra dig arg, ledsen och glad. Det är någonting som alla bra band har gemensamt, varesig det är Beatles eller Iron Maiden. Vi har sett hur folk sjunger med på konserterna och då har musiken uppenbarligen framkallat en känsla. Vi skriver inte en bra låt bara för att skriva en bra låt, vi vill att den ska ta fram någon sorts känsla.”
“Vi vill bara spela den musiken vi känner för, inte passa in i någon jävla genre.”
- Synyster Gates
De första orden som nämns i bandets biografi är i korta drag ett citat som säger att Avenged Sevenfold är ett gäng usla sellouts som borde spela som de gjorde förr i tiden.
“De har helt rätt”, skrattar Synyster Gates.
“Nej, det där är bara någonting någon sa om oss och någon annan som la det i vår biografi. Nu ger det nog lite fel budskap, men när vi först skrev med det citatet så var vi tjugofyra år gamla, nummer ett på alla rocklistor och spelade åtta minuter långa gitarrsolos - något som inget annat amerikanskt band gjort på väldigt länge. Vi gjorde allting väldigt die hard och det såg helt enkelt inte ljust ut. Men nu, ett par år senare, spelar vi på slutsålda arenor runt om i världen tillsammans med Metallica och Iron Maiden, vars fans brukade hata oss och tänka precis som citatet.”
Hårdrocken, särskilt den som band som Iron Maiden företräder, är inte känd för att förnya sig. Visst, man kan givetvis höra skillnader från olika plattor, men det är oftast inte så konstigt då banden funnits i över fyrtio år. Det handlar nog i mångt och mycket om att de mest inbitna Maidenfansen inte riktigt har fantasi nog att vilja ha omgjorda versioner av sina favoritdängor. Ofta försvaras denna småsjuka läggning med: “det är ju redan perfekt!”. Avenged Sevenfold däremot kan ju knappast kasta skit på Iron Maidens fans, men de tycker själv att de har hittat ett sound de kan leka med.
”Vi vill bara spela den musiken vi känner för, inte passa in i någon jävla genre. Och jag tror att vi börjar bli väldigt bra att hämta inspiration från massor av olika band, det är som frisk luft i låtskrivandet. Men det är skönt att kunna göra så, bara spela in vad fan du vill och skita i ifall folk gillar det eller ej”, säger Synyster Gates och börjar sekunden senare ropa ”Hey! What’s that song’s name again?” till bandets ljudtekniker som svarar: ”Love to Love You”.
Yes, det är the Corrs gamla voxpopdänga som Synyster Gates undrade över.
“Jag lyssnar bannemig på allt! I morse lyssnade jag på Wu Tang-clan och Amy Winehouse, men bland favoriterna finns givetvis tyngre gitarrband som Dream Theater. Jag träffade på en galen snubbe i London förra veckan, han gav mig en blandskiva med massa sjuttiotals r’n’b som jag försöker greppa nu, den är tokigt bra. Men det är oftast vår ljudtekniker som fixar musiken i turnébussen och numera har det blivit en hel del band som The Corrs, Lagwagon och sånt, men vi gillar det! I min mening ska man lyssna på allt som låter bra, genren har ingen betydelse”, säger Synyster Gates.
“Iron Maiden, öh, och så har jag alltid gillat NOFX. Alltså, eller, Jag lyssnar på en hel del musik, och jag bryr mig inte heller om genren. Folk skulle aldrig fatta allt jag lyssnar på . Jag menar, det är allt från At the Gates till… ja, the Corrs“, mumlar Zacky Vengeance i bakgrunden.
“Hey, what’s that song’s name again?”
“Love to Love You”
- Synyster Gates pratar The Corrs med ljudteknikern
Och det här återsluter till mina tidigare tankar om huruvida Avenged Sevenfold allt som oftast upplevs som ett band som egentligen skulle ha existerat för dryga tjugo år sedan. På den tiden rockstjärnedrömmen fortfarande fanns att fånga och groupiesarna inte behövde fyra olika backstagepass för att få komma och krama sina idoler efter konserten. På den tiden då det fortfarande var lite speciellt att säga att man hämtade inspiration över genres och kunde lyssna på bubbelgumspop och stå för det. Som sista fråga valde jag att be dem att beskriva sina egna fantasiscener.
“Alltså, jag har tänkt på det så många gånger. Om jag fick bestämma skulle hela scenen se ut som någonting ur filmen Street Fighter. Du vet med massa omkullvälta plåttunnor och dålig graffiti överallt. Gärna mycket grått och svart, det hade varit jävligt coolt”, säger Synyster Gates.
“Min scen hade nog snarare sett ut som någonting från filmen Warriors, den är rätt ball”, säger Zacky Vengeance slutligen och sätter därmed punkt för den här intervjun.
Så vad säger då egentligen Avenged Sevenfold om vår samtid? De har ju om inte annat bekräftat det jag länge misstänkt: att det som är hetast av det heta just nu är drömmar från sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Det märks lika mycket i hårdrocken som det märks i dansmusiken. Det är de självförverkligande åttiotalisterna som är i farten, och som största inspirationskälla har de sin barndom. En barndom som innehöll Street Fighter, Warriors, fräcka låtsasnamn, gitarrsolon och stämsång.
