Innan jag börjar lista vill jag påpeka att detta är mitt personliga urval bland de skivor jag givit tillräckligt mycket tid i år för att kunna bedöma rättvist. Hur folk har tid att bilda sig uppfattningar om hundratals skivor inom loppet av tolv månader är helt främmande för mig. Så om du saknar dina favoriter här, kanske det helt enkelt är så att jag inte lyssnat på den, alternativt inte gett den tillräckligt mycket tid för att kunna låta dem stå upp emot dessa tio, som jag sovit, ätit och levt med, under 2007. Invändningar, din egen lista eller bara en kommentar, lämnas med fördel nära botten av sidan!

Årets bästa skivor:

10. The Twilight Sad - Fourteen Autumns and Fifteen Winters

På tionde plats över årets bästa skivor har vi också den mest deprimerande och melankoliska. The Twilight Sad sjunger om sorgsna fjortonåringar och det är så jävla synd om dem, men som tur är blir det inte emo av det. När James Graham, med sin tjockt skotska dialekt, bölar ur sig rader som “I’m 14, and you know, that I’ve learned the easy way, some stupid decisions, and with it a broken heart” är det med en sån känsla att något som verkar så uppenbart banalt blir allt annat än just det. Jag vill också slå ett slag för Cold Days From The Birdhouse som jag lyssnade på repeat ett 20-tal gånger första gången jag hörde den.

9. Justice - Cross

Att det är så jävla likt Daft Punk ibland får man väl leva med, trots att det är något så enerverande klämkäckt över det bandet. Liksom, glada fransmän? Vad har de att vara glada över? Inte mina elaka fördomar i alla fall! Oavsett vad Daft Punk gör så levererar i alla fall duon Justice den mest dansanta plattan i år. Att varenda liten nu-rejvare eller vad man nu vill kalla dem för hade lyssnat sönder allt vad bandet heter redan förra året skiter vi i. Cross kom i år, och det var en riktigt grym platta.

8. Simian Mobile Disco - Attack Decay Sustain Release

Förra året stod Hot Chip för den bästa skivan. Så här i efterhand har jag funderat på hur värdigt det egentligen var. Jag lyssnar inte på Hot Chip längre, och hur många gör det? Skivans styrka var att den hamnade i stormens öga under en pågående trend. Den låg så otroligt rätt i tiden att man bara svalde den med hull och hår. I år lever trenden kvar, och tur är väl det, för annars hade vi antagligen inte fått ta del av Simian Mobile Discos härliga partyskiva. Ska jag ta hänsyn till att en genre var inne i fjol men ute i år, gör mina texter sig bättre i Aftonbladets bloggsfär.

7. Battles - Mirrored

Storslagen och avancerad matematisk indieprogg som är lika tekniskt imponerande som den är härligt opretentiös, rent emotionellt. Den här skivan bubblar och fräser av experimentlusta och bjuder bland annat på årets överlägset mest fantasifulla trumspel. Mirrored kräver dock att man ger den en chans. Det är mer eller mindre instrumentalt (piff och puff-röster används som ett kompletternade instrument) och bjuder inte på någon helt konventionell sångstruktur. Efter ett par genomlyssningar cementeras det dock att det här är en galet bra platta!

6. Interpol - Our Love To Admire

Den första skivan från det här bandet som jag verkligen blev beroende av, trots att den allmänna åsikten är att bandets mästerverk är debuten, Turn On The Bright Lights. Att Our Love To Admire spöar Antics är dock odiskutabelt. En av årets absolut skönaste låtar, Rest My Chemistry, är dock det som smyger in Interpol så här högt på min lista. Helt briljant, och bara för att påpeka, Editors är den mycket sämre versionen av det här eminenta bandet.

5. Nine Inch Nails - Year Zero

Efter bandets djupaste dal ner i personlighetsklyvning och tendenser mot mittfåran i och med förrförra årets bottennapp With Teeth, återvänder Trent Reznor till obskyriteten och det elektroniska. Det här är ett experiment till platta som saknar bra melodier men väger upp med bandets bästa textförfattande sedan The Downward Spiral, en mystiskt upplyftande ljudbild av domedagsfantasier och helt enkelt det enorma behaget av att en gammal favorit börjar hitta rätt igen. Att skivan föregicks av den häftigaste hypekampanj som någonsin ackompanjerat en skiva lyfter förstås intrycket ännu högre.

4. The Shins - Wincing The Night Away

En imponerande jämn och otroligt stabil platta, som befäster The Shins som mästare av sin sak. Inga utsvävningar, och ideligen bekanta strukturer. All musik behöver inte ha maximalt med tuggmotstånd för att gräva sig rakt in i mitt kalla kritikerhjärta. När jag bortser från dessa tillkortakommanden är det ingen tvekan om att Wincing The Night Away förtjänar denna placering. Det är något man har lärt sig känna igen, och något man har lärt sig att älska.

3. Modest Mouse - We Were Dead Before The Ship Even Sank

Modest Mouse anlitar Johnny Marr från The Smiths och det är precis lika bra som det låter. Inte Modest Mouse bästa skiva, och inte helt jämn rakt igenom. Framförallt är det Dashboard som är lite påklistrad i kontexten. Men det är ändå en bra låt när den står på egna ben och inget som tynger ner det solida helhetsintrycket av att Modest Mouse återigen åstadkommit en av årets absoluta höjdpunkter. Och samtidigt undvikit att sväva iväg i sin egen hype.

2. Radiohead - In Rainbows

Radiohead chockar sin omvärld med en revolutionerande distributionsmodell. Men framförallt chockas vi av hur otroligt bra In Rainbows faktiskt är. Jag skulle kunna gå så långt som att detta är det bästa bandet har åstadkommit, någonsin. Det säger inte lite om ett band som i mitt tycke aldrig fått ur sig en undermålig skiva, och dessutom har en av mina ständiga favoriter på sin repertoar i form av den episka OK Computer, en skiva som också på många sätt är det äldre underbarnssyskon In Rainbows faktiskt lever upp till. Det är galet lika mellan min etta och tvåa i år, men ett litet snäpp bättre är…

1. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You The Destroyer?

Som den tjuvaktiga musiklyssnare jag är var denna skivan redan 2006 års bästa, men den släpptes inte officiellt förrän i år. Att den har hållt sedan dess, det säger en hel del. Hissing Fauna, Are You The Destroyer? är vacker, upplyftande, melankolisk, humoristisk och framförallt episk. Och att vara så oerhört pretentiös i sina texter utan att faktiskt på något sätt verka just pretentiös är en enorm bedrift. En bedrift som, tillsammans med det alltigenom mest musikaliskt imponerande jag hört i år, gör detta till årets platta.

…mest överskattade skiva: M.I.A. - Kala

Det är uppenbarligen jag som inte förstår något, för det här är faktiskt en, av den enade kritikerkåren, mycket hyllad skiva. Jag gillade första skivan, faktum är att jag älskade den. Här har man lyckats skala bort precis allting som gjorde Arular bra, och kvar blir en sån vedervärdig jävla sörja att det framkallar kräkningar och hånskratt om vartannat.

…livespelning: Nine Inch Nails, Annexet

Jag missade att få biljett till Roskilde, och jobbade under Hultsfred. Resten av sommaren regnade det för mycket för att jag skulle orka ge mig iväg på något annat än ett par spelningar, och så det fullkomligt underbara Accelerator i Stockholm, förstås. Bland det jag hann med, stack en spelning ut. Nine Inch Nails på Annexet var trångt, stökigt och primalt. Med andra ord helt jävla underbart. Lo-fi-vinklingen med de svingande lamporna under Eraser är årets ögonblick.

…live, fast hemma: Nine Inch Nails - Beside You In Time, Blu-ray

HD-eran får sitt definitiva genomslag med storbilds-tv, surroundljud, och Nine Inch Nails Blu-ray-debut. Synd bara att låtlistan lämnar mycket att önska med sin fokus på låtarna från With Teeth. Nästa live-dvd/blu-ray får allt se till att innehålla smockfullt med låtar från övriga plattor.

…tema: Skivbolagens död

2007 var året då alla äntligen insåg vilken enorm bluff skivbolagen driver. Med Trent Reznor och Radiohead i spetsen marscherar nu musikerkåren bort från bindande skivkontrakt, och också de stora pengarna. Kommer 2007 gå till historien som året då artistisk integritet blev ett modeord igen? Antagligen.