Kan vi redan från början enas om att ni förstår hur post-rock (postrock, post rock, brevbärarmusik) låter? Så slipper jag dra till med kvasi-poetiska liknelser som “de cirkulerar rummet i tio minuter för att sedan kasta sig ut genom fönstret”.

Nej. Vi talar om musik.

Ända sedan jag hörde Explosions In The Sky första gången har jag desperat velat se dem live. Men varför då? Post-rock handlar till stor del om att skapa stämning, att tonsätta en solnedgång eller en ballongfärd över dimhöljda berg…

Oj, förlåt, nära ögat där.

Det finns inget som talar för att sådan musik skulle göra sig bättre eller sämre live än någon annan.

Teorin till trots minns jag konserter med Mogwai, Mono, Cult of Luna, Red Sparowes och This Will Destroy You som några av de bästa jag varit på.

Explosions In The Sky behöver inte skämmas i sällskapet.

Kägelbanan är sedan ett par veckor tillbaka helt slutsålt.

De fyra medlemmarna gör det inte svårt för sig. Två och en halv gitarrist (en av dem byter till bas på ungefär hälften av låtarna) och en energisk trummis vevar igenom ett bra men lite ostrukturerat urval av låtar från i huvudsak senaste skivan och 2003 års The earth is not a cold dead place.

Där t.ex. Mono bygger mycket av sitt sound på kontrasten mellan nästan-tystnad och fullständigt oväsen, håller sig Explosions In The Sky gärna i mitten och ibland riskerar de att tappa greppet om den hypnotiserade publiken.

Uppstickare som Memorial och Your Hand in Mine gör sig bra live och visar tydligt vilken skiva publiken har lyssnat mest på.

Gillar man Explosions In The Sky på sin iPod gillar man dem live – man får vad man förväntar sig. En vaggvisa för indiekidsen, ett soundtrack till en promenad längs majsfält i Texas under en sjunkande sommarsol.

Fan också, där kom det ändå.