Sex timmars bussresa, ett tolvtimmars nattpass på jobbet och en söndermoshad fot senare har jag till slut tid att skriva ner mina samlade intryck från tisdagens Nine Inch Nails-spelning på Hovet i Stockholm.

Trent Reznor har onekligen legat på allt annat än latsidan den senaste tiden. Runt skivsläpp och djupgående marknadsföringskampanjer har världens NIN-fans fått njuta av konstant turnerande den senaste tiden, och här i Sverige har vi den legendariska april-spelningen på Annexet färskt i minnet. Kanske är det just därför jag inte byggt upp några storslagna förväntningar den här gången. Man känner sig inte direkt svältfödd så här, fyra månader senare, och där den förra spelningen kolliderade harmoniskt med nyläckta Year Zero har det under sommaren varit ganska tyst kring bandet.

När Hyperpower! dånar igång spelar det dock ingen roll. Jag är trollbunden på två sekunder och kastar mig in i en och en halv timmes total hängivelse. The Beginning of the End tar välbekant vid där inledningsnumret slutar och är kanske ännu bättre än senast, men det är först när jag hör de inledande tonerna av Last som skiten verkligen träffar fläkten. Vi blev snuvade på låten senast, men Trent är snäll nog att kompensera för det! Last är ren jävla perfektion och sitter helt klockrent live, vilket tyvärr leder till att jag måste kämpa mig ur moshpiten - för att överleva - när den rullar över i Survivalism. Efter det får jag snällt avnjuta resten av konserten strax utanför armbågsplatserna, vilket är lite av en välsignelse under en helt galen March of the Pigs - “March you swedish fucking pigs!”

Konsertens första tillfälle att hämta andan ges under självklara Piggy, tills Trent plötsligt skapar fullkomlig kalabalik genom att hoppa ner framför staketet och sjunga ikapp med publiken - någon lycklig jävel får tag på mikrofonen och skanderar ut “Nothing can stop me now” under låtens sista två minuter. Själv står jag på fel sida av publikhavet och hoppar som en galning för att se vad som händer.

Ytterliggare tre repriserade men riktigt starka låtar senare sänks en stor skärm ner över scenen, och Me, I’m Not och The Great Destroyer framförs i helt geniala versioner - ackompanjerade av en frenetisk ljusshow som doftar starkt av det digitala domedagskonceptet från Year Zero.

Resten av setlisten är väldigt bekant, så när som på The Good Soldier från nya skivan. Men det gör inte så mycket. Nine Inch Nails och Trent Reznor besitter ett knippe låtar som får nytt liv på en scen. Det skitiga och råa i musiken smutsas ner ytterliggare och till och med de elektroniska delarna låter nästan organiska. Att det inte är riktigt samma gung i publiken och att allsången inte sitter felfritt på alla låtar spelar inte så stor roll. Det här är trots allt världens bästa liveband, och de bevisar det ännu en gång.

Innan Trent går av scenen efter det tårdrypande avslutningsnumret Hurt, säger han “See you soon”. Det får fan vara ett löfte.

Bäst: Last, “Here’s a song from our latest album Year Zero, which sold… about zero copies here in Sweden. That’s OK though. I’m over it. Just steal the fucking thing!”

Sämst: Lite mer från The Fragile hade inte skadat, och när får Sverige höra Ruiner?

Youtube: The Great Destroyer, Head Like A Hole

Låtlista:
1. Hyperpower!
2. The Beginning Of The End
3. Heresy
4. Last
5. March Of The Pigs
6. Piggy
7. Survivalism
8. Burn
9. Gave Up
10. Me, I’m Not
11. The Great Destroyer
12. Eraser
13. Only
14. Wish
15. The Good Soldier
16. Dead Souls
17. No, You Don’t
18. Suck
19. The Hand That Feeds
20. Head Like A Hole
21. Hurt