Marilyn Manson är det perfekta soundtracket för tonårens ångest, och det var väl också där i femtonårsåldern som man lämnade det stora intresset bakom sig. Men när det visar sig att en vän har två biljetter och ingen att gå med, måste man ju ställa upp.

Bekymrade över att ha fått sittplatser myglar vi oss ner till golvet och hittar en lucka vid andra stängslet. Perfekt vy och hyfsat nära scenen, men för att ta sig allra längst fram måste vi förbi en biljettkontrollerande vakt. Eftersom våra biljetter bara är goda för två obskyra sittplatser så långt från scenen man möjligen kan komma, tar vi det säkra före det osäkra och låter moshen klara sig utan oss den här gången.

Turbonegro inleder kvällen, och river väl mer eller mindre bara av sina låtar. Hank von Helvete drar av några perverterade repliker på norsk-svenska enligt seden, och vi jublar utan att egentligen lyssna. Självfallet är en god procent av publiken Turbojugends, men stämningen är väl ungefär som sig bör under ett förband: Är det inte slut snart?

Strax innan klockan slår tio tystnar inledningsmusiken och publiken utbrister i galet vrålande när Mansons siluett dyker upp bakom skynket, och igång dånar en av låtarna från nya plattan som jag ännu inte haft tid att lyssna in mig på. “If I was your vampire”. Det är någonting som inte riktigt stämmer, och förklaringen får vi av den långsmale gestalten som stapplar fram till scenkanten och berättar att han skrikit sönder halsen. Han låter riktigt jävla risigt, och ber oss att sjunga mycket och högt för att kompensera. Det gör vi, och får komplimangen att vi för mest oljud av alla publiker han spelat för. På denna turnén, förstås.

Den trasiga rösten blir också det stora problemet konserten igenom. De mer text-orienterade låtarna tappar förstås sin lyster när han inte klarar av att sjunga dem, och dånet från scenen dränker allsången. Så även fast Sweet Dreams är sjukt uppskattad runtom i publikhavet, är den och dess lugnare gelikar helt klart bottenskrapet för min del. Bättre blir det när musiken står i fokus som i mina gamla storfavoriter Irresponsible Hate Anthem och The Reflecting God. Bara den sistnämnda är värd biljettpriset i sig. Kanske beror det också på att jag själv sjunger med för full hals i varenda textrad och inte kan känna mig snuvad på Mansons uteblivna vokala konster.

Summan av kvällen är dock något positivt. Det är bara synd att det hade kunnat vara så mycket bättre.

Youtube-klipp (mästerligt filmade med mobilkamera):

Disposable Teens:

Sweet Dreams:

Rock Is Dead:

Irresponsible Hate Anthem:

Antichrist Superstar: