När trapphuset börjar fyllas av snygga indiemänniskor i genreriktiga kläder (rutiga skjortor, lite för korta jackor och välansade skägg) så vet man att det börjar vankas insläpp till vad som mycket möjligt kan bli en av de bättre konserterna på väldigt, väldigt länge. Omtyckta Sam Beam, mer känd som Iron And Wine, glädjer oss med sin närvaro när det är dags för den nordiska passagen för hans pågående Europaturné i support för sin senaste skiva The Shepherd’s Dog (och antagligen även hans bästa). Och med sig har han ett sju man starkt band med folk från bland annat Calexico och Califone.

Som ett välklätt skogstroll intar Sam Beam Södra Teaterns scen tillsammans med systern Sarah Beam, som konserten igenom bidrar med fiol och sång, och inleder kvällen sparsamt med Pagan Angel And A Borrowed Car från senaste skivan The Shepard’s Dog följt av hans akustiska epos, den drygt sju minuter långa The Trapeze Swinger; en låt vars bildstarka text mer känns som en färgstark historia än en indieballad. Det är så pass bra att om konserten skulle ta slut precis där, skulle jag ändå känna ett stort nöje av belåtenhet.

Beam själv är tystlåten, håller sig till minimala rörelser och avsäger sig alla sorters publikfrieri. Det är just på denna punkt som vissa har höjt sin röst i en kritisk ton och klagat på ett stillastående och livlöst framträdande. I min mening helt oriktigt. Om det är publikfrieri du vill ha förslår jag Schlagerfestivalen. I ett sådant här sammanhang skulle det kännas konstlat och helt överflödigt då musiken talar i hans ställe och säger mer än vad jag gissar han skulle kunna på andra sätt. Och när det finns så många olika intelligenta trådar i musiken, som det gör här, finns det säkert ett tiotal andra saker att fokusera på framför det visuella i framträdandet.

För tillskillnad från många andra artister som gärna går ut och gör en slät spelning av sitt material utan något vidare extra arbete, så märks det tydligt att Beam & Co. lagt ned sin goda tid på att anpassa och variera materialet från skivorna och ge det ett nytt liv på scenen. Instrumentala övergångar och variationer på låtar känns mer regel än undantag och de flesta låtarna skiljer sig markant från sina original. Återigen, Beams styrka ligger kanske nödvändigtvis inte i hans framträdande utan som låtskrivare och musiker (vilket ändå borde väga tyngre än något annat?!) vilket märks klart och tydligt denna kväll; vare sig det är material från The Creek Drank The Cradle, Our Endless Numbered Days, The Shepherd’s Dog så är det hela tiden intressant och spännande. Beam bjuder lite på den amerikanska söderns värme och fukt i ett kallt januari och det kunde inte kommit lägligare.

Stillastående - visst. Makalöst bra - utan tvekan!