Intervju: Avenged Sevenfold
(Allmänt: Intervjuer) Inlagt 27 augusti 2008 av Mark Malmstrom
Fr. v.: Synyster Gates, Zacky Vengeance (Foto: Malena Backman)
Mark Malmström begav sig en varm sommardag till Göteborg för att träffa två delar av emo-fenomenet Avenged Sevenfold. Vad som följde var en konversation om att odla sitt alter ego och att distansera sig från genrebenämningar.
En vis man sade en gång till mig att det lättaste sättet att analysera sin samtid är att titta på de trendsättande banden. Och just nu råder det ingen större tvivel om att de nya radiohjältarna är tatuerade, skriker i refrängerna och har kepsarna på sned. Rent musikaliskt skiljer de sig sällan åt. Varesig de heter Bullet for My Valentine, The Used, My Chemical Romance eller Tokio Hotel så kallas genren i folkmun för Emo.
Emo har spridit sig likt en löpeld genom missnöjda tonårshjärtan världen över. Den har tagit sig till femtonåringar som med hårt stylade dussinfärgade frisyrer mer än gärna lägger sin veckopeng på skivor vars titlar nästan uteslutande innehåller ord som ”parade, revenge, sorrow, bullets och scream”.
Emo har till och med intagit Ullevi.
Avenged Sevenfold är ett band som man lätt kan placera i ovan nämnda fack. Med ett sound som är mycket refrängbaserat (och med en stämsångande trummis som låter som en jävla bandsåg) skriker de sig rakt in i medelklassens svarthår.
Det som skiljer ut bandet från mängden är dock ett något tyngre gitarrparti samt en udda rytmuppdelning i låtarna. Huruvida bandet är medvetna om detta är dock oklart när Doublepeace, som enda svensk tidning, träffar gitarristerna Zacky Vengeance och Synyster Gates (vars dopnamn är Zachory Baker och Brian Haner Jr) utanför Ullevi en stekhet julidag i Göteborg.
De är sena och verkar aningen tagna efter gårdagens bravader på en irländsk pub. Men efter att artighetsfraserna utbytts påbörjades ett samtal som skulle kunna liknas med ett marketingmöte för hur man ska sälja rockmusik.
“När man går på en spelning med Iron Maiden gör man det för att se Steve Harris, Bruce Dickinson och alla andra. Går man däremot på en Guns’n’Roses-konsert så får man bara Axl. Vi vill inte gärna bli sådana.”
- Zacky Vengeance
“När man kommer till en spelning vill man se ett riktigt band, det är därför jag tror att ett band som Maiden alltid kommer att vara ihågkommet och sälja bättre än till exempel Guns’n’Roses. Jag menar att när man går på en spelning med Iron Maiden gör man det för att se Steve Harris, Bruce Dickinson och alla andra. Går man däremot på en Guns’n’Roses-konsert så får man bara Axl. Vi vill inte gärna bli sådana, vi vill att folk ska gå på våra spelningar för att se Synyster Gates, M. Shadows och alla andra”, säger Zacky Vengeance.
Att alla i bandet har varsitt småfånigt powersmeknamn förklarar Zacky Vengeance vidare:
”Det handlar dels om att många av våra favoritartister har låtsasnamn, typ Slash, Snoop Dogg och så vidare, men det handlar också om att man ska ha ett alter ego på scen. Men vi har alla våra namn av olika anledningar, vi hade till och med våra namn innan vi startade bandet.”
“ Jag tror att jag fick mitt när jag körde full tillsammans med The Rev (trumslagarpojken i bandet) och jag började helt sonika bara kalla mig Synyster Gates, och det fastnade. Men nu tror jag att det är en cool grej för kidsen som lyssnar på vår musik. Det blir lite som en ’större än livet’-känsla över hela bandet”, säger Synyster Gates.
Det slår mig att hela konceptet med Avenged Sevenfold på något sätt har stannat upp i ett nittiotalsosande köp och säljtema - att de marknadsför sig som ett ondskefullt omen fast sjunger i stämmor och deras smeknamn och scenpersonligheter projiceras nästan som ett pojkbands. Att det är kommersialism i sin enklaste form står det inga tvivel om, även om bandet, liksom Backstreet Boys, aldrig själva skulle erkänna det. Jag visar dem ett utdrag från deras infosida på Allmusic.com som beskriver deras musik som: ”tense/anxious, menacing, malevolent, bitter, angst-ridden, aggressive, volatile, urgent, intense, earnest, confrontational, bleak, ominous, harsh, dramatic och angry”.
“De glömde glada!” säger Zacky Vengeance och fortsätter: “Jag tycker att det är grymt att vi får så många beskrivningar på oss, det är det musik handlar om, att folk ska känna sig på olika sätt när de lyssnar på vår musik. Bra musik rör sig genom alla känslor, den ska peppa dig, göra dig arg, ledsen och glad. Det är någonting som alla bra band har gemensamt, varesig det är Beatles eller Iron Maiden. Vi har sett hur folk sjunger med på konserterna och då har musiken uppenbarligen framkallat en känsla. Vi skriver inte en bra låt bara för att skriva en bra låt, vi vill att den ska ta fram någon sorts känsla.”
“Vi vill bara spela den musiken vi känner för, inte passa in i någon jävla genre.”
- Synyster Gates
De första orden som nämns i bandets biografi är i korta drag ett citat som säger att Avenged Sevenfold är ett gäng usla sellouts som borde spela som de gjorde förr i tiden.
“De har helt rätt”, skrattar Synyster Gates.
“Nej, det där är bara någonting någon sa om oss och någon annan som la det i vår biografi. Nu ger det nog lite fel budskap, men när vi först skrev med det citatet så var vi tjugofyra år gamla, nummer ett på alla rocklistor och spelade åtta minuter långa gitarrsolos - något som inget annat amerikanskt band gjort på väldigt länge. Vi gjorde allting väldigt die hard och det såg helt enkelt inte ljust ut. Men nu, ett par år senare, spelar vi på slutsålda arenor runt om i världen tillsammans med Metallica och Iron Maiden, vars fans brukade hata oss och tänka precis som citatet.”
Hårdrocken, särskilt den som band som Iron Maiden företräder, är inte känd för att förnya sig. Visst, man kan givetvis höra skillnader från olika plattor, men det är oftast inte så konstigt då banden funnits i över fyrtio år. Det handlar nog i mångt och mycket om att de mest inbitna Maidenfansen inte riktigt har fantasi nog att vilja ha omgjorda versioner av sina favoritdängor. Ofta försvaras denna småsjuka läggning med: “det är ju redan perfekt!”. Avenged Sevenfold däremot kan ju knappast kasta skit på Iron Maidens fans, men de tycker själv att de har hittat ett sound de kan leka med.
”Vi vill bara spela den musiken vi känner för, inte passa in i någon jävla genre. Och jag tror att vi börjar bli väldigt bra att hämta inspiration från massor av olika band, det är som frisk luft i låtskrivandet. Men det är skönt att kunna göra så, bara spela in vad fan du vill och skita i ifall folk gillar det eller ej”, säger Synyster Gates och börjar sekunden senare ropa ”Hey! What’s that song’s name again?” till bandets ljudtekniker som svarar: ”Love to Love You”.
Yes, det är the Corrs gamla voxpopdänga som Synyster Gates undrade över.
“Jag lyssnar bannemig på allt! I morse lyssnade jag på Wu Tang-clan och Amy Winehouse, men bland favoriterna finns givetvis tyngre gitarrband som Dream Theater. Jag träffade på en galen snubbe i London förra veckan, han gav mig en blandskiva med massa sjuttiotals r’n’b som jag försöker greppa nu, den är tokigt bra. Men det är oftast vår ljudtekniker som fixar musiken i turnébussen och numera har det blivit en hel del band som The Corrs, Lagwagon och sånt, men vi gillar det! I min mening ska man lyssna på allt som låter bra, genren har ingen betydelse”, säger Synyster Gates.
“Iron Maiden, öh, och så har jag alltid gillat NOFX. Alltså, eller, Jag lyssnar på en hel del musik, och jag bryr mig inte heller om genren. Folk skulle aldrig fatta allt jag lyssnar på . Jag menar, det är allt från At the Gates till… ja, the Corrs“, mumlar Zacky Vengeance i bakgrunden.
“Hey, what’s that song’s name again?”
“Love to Love You”
- Synyster Gates pratar The Corrs med ljudteknikern
Och det här återsluter till mina tidigare tankar om huruvida Avenged Sevenfold allt som oftast upplevs som ett band som egentligen skulle ha existerat för dryga tjugo år sedan. På den tiden rockstjärnedrömmen fortfarande fanns att fånga och groupiesarna inte behövde fyra olika backstagepass för att få komma och krama sina idoler efter konserten. På den tiden då det fortfarande var lite speciellt att säga att man hämtade inspiration över genres och kunde lyssna på bubbelgumspop och stå för det. Som sista fråga valde jag att be dem att beskriva sina egna fantasiscener.
“Alltså, jag har tänkt på det så många gånger. Om jag fick bestämma skulle hela scenen se ut som någonting ur filmen Street Fighter. Du vet med massa omkullvälta plåttunnor och dålig graffiti överallt. Gärna mycket grått och svart, det hade varit jävligt coolt”, säger Synyster Gates.
“Min scen hade nog snarare sett ut som någonting från filmen Warriors, den är rätt ball”, säger Zacky Vengeance slutligen och sätter därmed punkt för den här intervjun.
Så vad säger då egentligen Avenged Sevenfold om vår samtid? De har ju om inte annat bekräftat det jag länge misstänkt: att det som är hetast av det heta just nu är drömmar från sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Det märks lika mycket i hårdrocken som det märks i dansmusiken. Det är de självförverkligande åttiotalisterna som är i farten, och som största inspirationskälla har de sin barndom. En barndom som innehöll Street Fighter, Warriors, fräcka låtsasnamn, gitarrsolon och stämsång.
5 november, 2008 01:20
Jag måste säga att Mark Malmstrom imponerar mig. Inte för hans åsikter utan för hans ihärdighet. Det är inte många som orkar sätta sig ner och skriva en så här lång text om ett ämne man uppenbarligen inte vet nåt om. Eftersom jag har så enormt tråkigt tänkte jag att jag skulle påpeka några fel i den här artikeln. Till och börja med så är inte EMO bara nåt som svarthåriga personer skär sig till. Nu ska jag berätta för dig vad EMO är. Grundstenen i emo är det emotionella perspektivet på musiken. Känslorna behöver inte vara negativa. Trummandet är väldigt speciellt inom emon, man växlar ofta mellan olika takter och bygger ofta upp trumriff med hjälp av stora mängder cymbaler. Avenged Sevenfold saknar alla dessa element, så vad är det enligt dig egentligen som gör dom emo tycker du?
I din artikel går du också på the revs (trummisen) röst. Detta visar också att det var första gången du hörde dom på Ullevi. Anledningen till att det inte lät så vackert i sommras var att han har spräckt ett kärl i halsen men i vanliga fall låter han gudomligt.
Så för att sammanfatta. Jag tycker inte du ska skriva om saker du inte kan något om och jag gillar inte dig Mark Malmstrom!
5 november, 2008 12:25
Aww, emokids. Ni är för härliga.
11 november, 2008 17:58
Hej Tomas, kul att du läser på Doublepeace.
Du har rätt på många sätt, men jag tycker lite annorlunda.
För att försvara min text måste jag poängtera att jag aldrig har skrivit någonting om att folk som lyssnar på emo uteslutande har svart hår och skär sig, det tycker jag verkar dumt. Och om du läser texten igen märker du att jag också tar upp att A7X har en annorlunda rytmsektion.
Och givetvis har jag lyssnat på Avenged Sevenfold även utanför Ullevi, men jag tycker fortfarande att trummisen låter som en jävla bandsåg. På gott och ont.
Sedan så är ju det här en intervju och inte ett reportage, så varför ska jag då behöva reda ut komplexiteten i en hel subkultur?
Ha det!
/mark
15 november, 2008 20:58
“…bygger ofta upp trumriff med hjälp av stora mängder cymbaler.” Detta var en regel/nyhet jag åtminstone inte hade hört förrut. Några exempel?! Dessutom, jag har spelat trummor över 10 år, men “trumriff” har aldrig hört till min terminologi. Men det kanske är emo grej? Men allt detta tar inte ifrån det faktum att Avenged Sevenfold är ett pretentiöst skitband som riktar sig till småbarn. Smaklöst.
17 november, 2008 22:50
Låt mig gissa att Fredrik Berglund aldrig har lyssnat på Avenged Sevenfold! ge mig något exempel hur A7X riktas åt småbarn? Aqua riktar sig till småbarn, Electric Banana band riktar sig till småbarn. Man bör inte kommentera negativa saker om A7X om man inte har hört en mängd av deras låtar. Alla låtar på den själv betitlade skivan låter nämligen olika. Metal, pop, country, ja t.o.m. goblin metal ( A Little Piece Of Heaven ) så det finns något för den allra bredaste publiken! Första skivan, Sounding The Seventh Trumpet, är någonslags metalcore/punk. andra skivan är Metalcore/metal och tredje skivan är vanlig mordern metal. (och så har vi ju den fjärde som jag nämde först). Hur kan man säga att en band som går in i så många genrer är smaklöst! det är jävligt smaklöst och dumt att stänga in sig i enbart sin egen värld och hata alla band som inte är Iron Maiden. Om ni verkligen ger A7X en chans kommer ni garanterat att hitta något ni gillar. Jag vågar nästan lova att Fredrik här inte har lyssnat på en enda sevenfold låt. (om inte på maidenkonserten förstårs). Och alla dom här instängda maiden fansen som vägrar gilla band som just Avenged eller Trivium och liknande band kan ni alltid tänka att Maiden har valt dom som förband antagligen för att dom diggar musiken. Även om det skulle vara så att skivbolagen (eller någon annan) väljer förbanden åt dom så är jag ganska säker på att Bruce och grabbarna har något att säga till om i den frågan. A7X är omtyckta av Maiden varför kan inte bara ni andra som inte gillar dom (för att ni inte har hört dom) ge dom en chans.
Till Mark vill jag bara säga om du lyssnar på Pinkly Smooth så hör du att The Rev ( Trummisen i A7X) faktikst kan sjunga. I Avenged Sevenfold låten Critical Acclaim sjunger ju hn i refrängen med en “smutsigare” röst för att passa in i låtens genre mycket bättre. I Pinkly sjunger han “på riktigt”. Nu har ju The Reverend en ganska speciell röst men du kan inte säga att den låter som en bandsåg.
Hmm.. Att säga att The rev sjunger som en bandsåg är typ som att säga att Axl Rose låter som en bandsåg. Om man bara har hört Perfect Crime, eller början på Knocking on heavens door, kan jag förstå vad man får tanken ifrån. Men har man inte ett stadigt grepp om de flesta låtaran tycker inte jag att man ska säga något.
Och att kalla Sevenfold emo är HEEELT FEL!! Första skivan kan tyckas lite emo, med all rätt, antar jag. men att kalla dagens Avneged Sevenfold för emo är en ren lögn! Emo är egentligen emotionall HARDCORE. Orchids och Circle Takes The Square spelar emo. och leta upp dom banden och berätta hur du hör likhet mellan dom och sevenfold. Sen finns det ju den “mainstream” banden. Men dom har inget att göra med emo! Sjunger band om hur hemskt livet är och gnäller på liknande vis kan det också kallas för emo. men jag lyckas inte hitta såna texter i Avenged Sevenfolds diskografi!
Det flesta bandet som förknippas med emo är typ band som har snabba trummor.
men i såfall glömmer folk bort band som Metallica, Slipknot, In Flames varför kallas inte dom för emo?
Bandet med mindre respekt i allmänheten glöms bort och läggs i en “övrig hög” som får kallas för emo!.
“Jag visar dem ett utdrag från deras infosida på Allmusic.com som beskriver deras musik som: ”tense/anxious, menacing, malevolent, bitter, angst-ridden, aggressive, volatile, urgent, intense, earnest, confrontational, bleak, ominous, harsh, dramatic och angry”.
jaja, en hemsida visar vilka ord som passar in på A7X. Det finns gott om videos på youtube där Matt Shadows, sångaren, och resten av bandet säger att dom inte ens är ett “straight up metal band”. så jag tror inte ens att dom själva tycker att dom är så onda och farliga. Sen att dom kom på sitt bandnamn, som kan översättas med sjufaldig hänmd, när dom var 17-18 år är väl en annan sak. I den åldern vill man ju sticka ut och vara lite alternativ. Jag anser att man inte behöver byta bandnamn eller anpassa sig som artist bara för att media speglar det som fel.
Oj vad jag babblar på nu, men det blir lätt så när man försvarar sitt favorit band som ni säkert förstår.
I alla fall, Avnged sevenfold är inte emo, inte ens i närheten faktiskt! vad är det för fel med artistnamn? ingen reagerar på Slash, The Edge, Dimebag Darrell. Alla glömmer bort att dessa superkända artister också har låtsasnamn. Jag säger samma sak igen, dom var 17-18 när dom kom på sina fejknamn, likväl bandnamnet, och man vill ju vara lite anorlunda i den åldern!
Ha det fint!
// William!
Avenged Sevenfold är bäst!!
29 november, 2008 17:54
Wow, mycket att svara på!
Jag lyssnade, tyvärr, en del på Avenged Sevenfold för längesen när jag skrev om en av deras skivor här på DP för länge sedan. Resultatet, som du kanske kan gissa, stavades besvikelse. Det du listar som fördelar, deras breda stil och genreöverskridande musik, verkade i helt motsatt syfte. Uppvuxen och skolad i diverse metal (inget jag längre föredrar då genren har börjat mögla) så måste jag säga att jag blev jävligt paff över hur billig och populistisk deras musik var. Det är enkelspårig MTV-metal för dem som inte orkar ta sig an riktiga band som verkligen gör något nytt och annorlunda, som Between The Buried And Me, Burst och Mastodon för att nämna några få. Även Iron Maiden och Trivum är för mig helt ointressanta. Och ja, jag har lyssnat intensivt på dem också. Maiden borde ha lagt av för längesen och Trivium borde inte finnas. Ytterligare ett tråkigt intetsägande metal band som låter som alla andra. Jippi.
Jag håller dessutom inte med om att man måste ha ett “stadigt” grepp om låtarna innan man kan bedöma eller yttra sig. Ibland räcker det med att höra några snuttar, en vers eller en refräng för att veta att man inte kommer gilla det eller avfärda det som skräp. Lyssnar du på Britney Spears skivor tio eller femton gånger innan du bestämmer dig för att det inte är din grej? Antagligen inte? Om du inte verkligen gillar Britney Spears det vill säga?!.
Angående dina genrebegrepp. Jag skulle inte heller kalla Avenged Sevenfold för emo. Pop-metal är nog en bättre term. Eller skräp. I alla fall i mina ögon och öron. Skulle dessutom inte kasta in Orchid och CTTS (två band jag lyssnat mycket på, det senare tillhör en av mina favoriter) i emo facket. Personligen skulle jag gärna vilja mörda begreppet emo och gräva ned det i skogen.
Beteckningar som tense, urgent, intense etc. betyder väldigt lite när samma sida använder ord som energetic, rousing, exuberant om en person som Christina Aguilera och bittersweet, melancholic och passionate om Coldplay. A7X har dessutom aldrig fått högre än 3,5 av Allmusic. Värt att notera.
Artistnamn, vare sig du är ung och dum eller gammal veteran, är alltid fånigt och dumt. Alltid. Och jag är väldigt snabb och noga med att peka ut det infantila med artistnamn varje gång någon nämner Slash, Dimebag eller The Edge. Jag tycker även Bono är larvigt namn. Spelar ingen roll hur känd du är.
Jag babblar på, men det blir lätt så när en konstform som betyder så pass mycket för en blir våldtagen av ett pubertalt rockband med vansinnesföreställningar!
Hälsningar Fredde
8 januari, 2009 01:41
Okey.. alla har sina egna favoritband av olika anledningar. Det är bara något man får acceptera. Onödigt att ödsla tid på att bråka om vem som har rätt, på en hemsida.
tack för mig!