Årets första sex månader har redan passerat och så här långt har det varit enastående. Många bra släpp inledde året och det finns inga som helst indikationer på att de sista sex månaderna ska tappa momentum. Här listar vi några skivor som spelats så mycket att lasern i skivspelaren nära fått bytas ut.

Rasmus

• “I’ll Sleep When You’re Dead” från El-P

Hip-Hop alltså. Gangstertugg, snubbar med så mycket juveler att de ser ut som Drottning Elizabeth och en hel uppsättning storbystade damer i tajta outfits. Det här är raka motsatsen. El-P plockar lite här och var bland olika genres och kommer fram med en unik mix. Höjdpunkter: The Overly Dramatic Truth, Smithereens (Stop Crying) och Flyentology (Feat. Trent Reznor). Missa inte heller den otroligt snygga musikvideon för Smithereens (Stop Crying).

• “Foley Room” från Amon Tobin

När jag först såg trailern för den här skivan på sensommaren 2006 väcktes mitt intresse. Jag är svag för pampiga orkesteruppsättningar och Amon Tobins kännetecknande elektroniska arrangemang. Kombinera de båda och vi får en platta som har längre bäst före-datum än konserverade bönor. Höjdpunkter: Introduktionslåten Bloodstone och motorljuden som panorerar så otroligt snyggt i Esther’s.

• “Year Zero” från Nine Inch Nails

Äntligen fick Nine Inch Nails fans ett ordentligt album efter nära åtta års väntan och en skiva där emellan som gör sig bäst som underlägg. Konceptet är så ambitiöst och väl upplagt med våldsamma och vassa låtar som är där för att få en att tänka. Året är 2022 och världen är så illa vid att det för tankarna till kultboken 1984. Höjdpunkt: Den otroliga marknadsföringen som fick fans att leta after gömda minneskort i pissoarerna under Europa-turnén.

• “Sound of Silver” från LCD Soundsystem

Disco-Pop-Rock på höga höjder. Efter den ambitiösa debutplattan kom nu en lite lättare skiva. Mer “låtar” i den gemena benämningen och färre långa disco-hyllningar. Sätt igång den här skivan och se hur dina gäster omedvetet rycks med och börjar digga och stampa takten. Höjdpunkter: Framförandet av North American Scum hos David Letterman.

• “Eat Me, Drink Me” från Marilyn Manson

Intressant av den enkla anledningen att vi nu fått det bekräftat: Marilyn Manson är inget annat än en vandrande sminkväska full med blodiga rakblad. Lyssna om ni vill, men köp för fan inte skivan vad ni än gör! Höjdpunkt: Paragrafen jag just skrev.

Emil

• “We Were Dead Before The Ship Even Sank” från Modest Mouse

Modest Mouse har lyckats överraska med varje nytt skivsläpp, och senast tog de steget mot en bredare publik. Så hur håller sig dessa indiehjältar relevanta utan att låta framgångarna bland OC-generationen styra dem vidare mot strömmen? De anlitar Johnny-jävla-Marr från The Smiths! Ja, det är lika underbart som det låter.

• “Hissing Fauna, Are You The Destroyer?” från Of Montreal

Teknikens under gör det svårare att bestämma vad som egentligen släpptes när, men jag beslutar att ta med Of Montreals skiva i 2007 års kalender, trots att jag kunde varenda textrad utantill i höstas förra året. Och det är just texterna som fått mig att upptäcka Of Montreal, så här en bra bit in i deras karriär. När Kevin Barnes, med hinkar av sarkasm, berättar om sin beslutsångest inför de olika religionerna, når nya nivåer av pretention utan att kännas det minsta pretentiös, och lägger den sista gnistan till dessa oerhört värmande låtar, är jag nästan helt säker på att det här ligger på min topp fem när det är dags att sammanfatta året om sex månader.

• “Wincing The Night Away” från The Shins

Förutsägbart? Ja visst, men det spelar ingen roll. Vi har vant oss vid The Shins vid det här laget och jag är glad att jag får känna igen mig i detta så pass mycket, i och med att den stabila grunden gör utsvävningarna så mycket mer välriktade och överraskande (se: Det inledande beatet i Sea Legs). Inte lika bra som Chutes Too Narrow. Men ärligt talat, hur skulle något band, någonsin, kunna överträffa en föregångare så fulländad som den?

• “Era Vulgaris” från Queens of the Stone Age

Där förra plattan aldrig riktigt grep tag i mig är Era Vulgaris allt som jag älskar med QOTSA. Den dieseldoftande öken-atmosfär som de levererar till alla som inte riktigt är hardcore nog för fullfjädrad stoner, målar upp en rock n roll-idyll utan dess like i modern musik. Skivan är snabbt över, men den är så koncentrerad och koncis att jag ryser av välbehag. Om och om igen.