Skivåret 2007 har överträffat alla förväntningar. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig så här många bra skivor på ett och samma år. Jämfört med tidigare listor har det denna gång inte varit några problem alls med att hitta lämpliga kandidater, utan, problematiken ligger i att sålla och vaska fram de mest värdiga artisterna till rätt platser. Det har varit så tätt detta år, speciellt för de fem främsta, att jag skulle kunna kasta om dem på måfå och ändå få en representativ bild för mitt musikår.

Fem som nästan kom med:

Stars of the Lid - And Their Refinement of the Decline
Stars - In Our Bedroom After the War
Laura Veirs - Saltbreakers
Thurston Moore - Trees Outside the Academy
Rosetta - Wake/Lift

…

Årets bästa skivor:

10. Bikeride - The Kiss

Bikeride kom som en stor överraskning för mig när jag råkade snubbla över dem av misstag. Vilket gynnsamt misstag det råkade visa sig vara. Bandet drar åt flera olika håll samtidigt och hämtar inspiration från ett flertal stilar, men tack vare Tony Carbone, bandets gudfader och ledsagare, så färdas alla i samma riktning på det mest stilsamma sätt man kan föreställa sig. Västkustspop à la Beach Boys blandas med indieprog (går att återfinna lite Modest Mouse i låtar som Destinitis och Podiaphobia), men vad det än må röra sig om för inriktning så är det väldigt bra.

9. Between The Buried And Me - Colors

Ingen lista är komplett utan lite frenetiskt mangel. Och det finns få som gör det lika effektivt, komplicerat och våldsamt som Between The Buried And Me. Colors är tekniskt makalös och switchar fram och tillbaka mellan monstruöst dödsmangel, progressiv rock, matematisk hardcore och en smula country. Svårgreppade strukturer gör det i princip helt omöjligt för oss lyssnare att hänga med och när du väl fattat fäste så byter dom grepp till något helt oväntat, bara för att dom kan. Så här ser konceptet ut och det är utan tvekan en av de mest underhållande skivorna jag haft nöjet att lyssna på detta år.

8. Efterklang – Parades

Efterklang kan beskrivas som en trasig ljusslinga i ett mörkt hål. Med sin ryckiga estetik och klipp-och-klistra teknik går deras musik väldigt mycket i vågor - dom lyser till för att sedan abrupt slockna. Receptet: en vild och knasig blandning av blåsinstrument, bombastiska trummor, gruppsång, glitch och elektroniskt som möter minimalism och post-rock på oväntade sätt. Den kalla vintriga känslan som genomsyrar produktionen gör att många av låtarna skulle kunna fungera som en alternativ samling julsånger, och även om det kanske mer är en personlig iakttagelse så är Parades skivan som kommer spelas hemma hos mig i jul.

7. The National – Boxer

När Alligator släpptes 2005 var The National bara ännu ett obskyrt indieband som inte många ens visste existerade. Med senaste skivan Boxer så har Brooklyn-bandet tvärtom blivit en stor framgång. Överhajpadade enligt dom själva. Men Boxer är en skiva som är svår att ignorera. Den är helt enkelt för bra. Som skräddarsydd för sena kyliga höstnätter, tomma gator och reflekterande, förmedlar låtar som Green Gloves, Guest Room och Ada en nästan uppgiven stämning som är svår att inte bli rörd av. Överhajpad eller inte, Boxer är ett givet val.

6. Feist – The Reminder

Leslie Feist gör en tvär sväng på sin tredje och mest imponerande skiva hittills. Bakom sig har hon lämnat låtar som peppiga Mushaboom, funkiga Inside And Out och souliga One Evening. Istället får vi en mer 60-tals influerad pop och bitterljuva indieballader vars sparsamma produktion tillåter Feist (och hennes extremt personliga röst) att lysa likt den stjärna hon är. Trots ett antal fantastiska låtar som drar åt det rockigare hållet, som Past In Present, I Feel It All och hitten 1234, så är det den lugna sidan av skivan som är den bästa. The Limit To Your Love och avslutande How My Heart Behaves är helt enkelt geniala.

5. Modest Mouse – We Were Dead Before The Ship Even Sank

Med sin bekymrande och lätt klonkiga pratsång charmar sig Isaac Brock och hans kära Modest Mouse in på en stark femteplats med deras mest lättillgängliga verk hittills. Även om en del av deras ”största” fans avfärdade den som ett tecken på att bandet ”sålt ut sig”, har den hittat hem hos en ny publik och gjort bandet till ett mer familjärt namn, som sträcker sig utan för ramarna av indierocken. Trots att en eller två låtar ibland känns lite felplacerade, så är resultatet mellan mötet av det skruvade Modest Mouse med det senare poppigare, rent spektakulärt. Bara en dåre skulle skämmas över en sån här skiva.

4. Iron And Wine – The Shepherd’s Dog

Sam Beams country influenser har alltid funnits där, men det är inte förrän nu, efter arbetet med Calexico, som han tar steget ut med sitt Iron And Wine, in i den fuktiga skog av alternativ country som också huserar band som David Eugene Edwards fantastiska Woven Hand och 16 Horsepower. The Shepherd’s Dog är en mjukt tilltalande skiva, rik i smak och känsla. Beam expanderar den linje han snabbt bemästrade och ger oss nu en skiva som både är avslappnad och händelserik. Hans fenomenala förmåga som låtskrivare och artist har aldrig varit tydligare. Extrapoäng för det stora skägget.

3. Oceansize - Frames

För brittiska Oceansize hade det antagligen räckt med låten Trail of Fire för att säkra en given och förtjänt plats på min årslista. Trots sin något udda stil samt vana att tänja på gränser (knasiga taktarter och funktionsstörd, men ack så underbar, dynamik) bjuder Oceanzise kanske på sin mest komplicerade och svårtflörtade skiva hittills. Föll du inte för debuten Effloresce eller någon av de efterföljande skivorna är risken stor att du även denna gång kommer missa ett av vår tids (all tid?) mest briljanta band. Trail Of Fire är dock inte skivans enda tillgång. Tvärtom! Var låt varierar från nästa och bjuder på olika stilar och känslor utan att kännas allt för lösryckt. Det är så här riktigt, riktigt bra musik låter.

2. The Shins – Wincing The Night Away

Wincing the Night Away släpptes tidigt i januari och har sen dess spelats non stop. Och då menar jag verkligen non stop! Med ett fylligare ljud och mer 80-tals influerad pop kantad med psykedeliska inslag, visade bandet att dom än en gång är bäst på att skriva fyndig och smart pop. Det är hittarna Australia, Turn On Me och Phantom Limb som lyser starkast, men det är de mer dolda spåren som vinner i det långa loppet: A Comet Appears, Black Wave och Split Needles, är alla unika på sitt eget outtröttliga sätt. Det är inte för inte som Wincing The Night Away dessutom plockade upp en Grammy-nominering för Best Alternative Music Album 2008. Och om det finns någon rättvisa här i världen så är det Shins som får lyfta sina armar i triumf – inte Arcade Fire.

1. The Most Serene Republic - Population

Tillskotten Tony Nesbitt-Larking och Simon Lukasewich, trummor respektive bas/fiol, har fått ett redan väl fungerande band att höja sig till nivåer jag inte trodde existerade. Tillsammans skapar dessa två herrar en stadig men komplex stomme av hysterisk, jazzig rytmik och driv olikt det mesta jag hört som de resterande sedan utsmyckar delikat med fartig sång, flängigt piano och gitarrnoise. Det krävs lite engagemang och gehör från oss lyssnare då den kan kännas yvig och relativt svårlyssnad till en början. Men för musikälskare är Population en present i guldpapper, oavsett genre preferenser. Kanada lever igen!

…mest överskattade skiva: Arcade Fire - Neon Bible

Med bandets andra fullängdare Neon Bible, har storbandet Arcade Fire återigen fått en alltför lojal kritikerkår att krypa på sina knän, fyllda av avund och eufori. Det är inte det att skivan inte är bra, men den är inte så pass bra som alla vill framställa den. Jag har till minnes att jag själv gav den en ljummen trea eller nåt i den stilen, vilket gör den duglig men långt ifrån mästerverk. Med rädsla för att gå emot strömmen (vilket måste vara fallet) har Arcade Fire blivit grymt överhajpade. Våga säga Nej till droger och Arcade Fire!

…återförening: Dinosaur Jr

Från Spice Girls till Led Zeppelin, 2007 har varit återföreningarnas år. Men den enda som egentligen betydde nåt för undertecknad var Dinosaur Jrs återkomst med originaluppsättning samt nya skivan Beyond. Som ett av det allra mest inflytelserika alternativa rockbanden tillsammans med likar som Sonic Youth och Pixies, var det ett kärt återseende för många.

…musikupplevelse: Kungliga Filharmonikerna, The Lord of the Rings Symphony

Under en lång period trodde jag att få se Isis, Modest Mouse och Interpol, på en och samma soliga dag, skulle stå sig som årets konsertminne (det enda jag egentligen kommer ihåg!). Det var tills jag såg de Kungliga Filharmonikerna framföra The Lord of the Rings Symphony, dirigerade av mannen bakom verket själv, Howard Shore. Nörd som jag är (plus stort fan av både böckerna, Jacksons filmatisering och så då Shores enastående musik) var det en upplevelse jag sent kommer att glömma.