Om det inte redan var befäst i cement sen tidigare, så skulle Calexicos onekliga förmåga att skriva bildstark men subtil popmusik, vara övertygande så på bandets sjätte album, Carried To Dust. En av många anledningar till varför Calexico är så intressanta beror mycket på deras vilja att experimentera och blanda genrer. Tidigare har man lånat fritt från allt mellan mariachi till jazz för att skapa något väldigt eget. Mångfacetterade Calexico (läs Joey Burns och John Convertino) binder här återigen samman alla dessa olika stilar till något nytt och vackert. Carried To Dust är en panoramavy av vindstilla öknar, slitna verandor, övervuxna bensinstationer och tomma gränsstäder vars gator sedan länge har slutat användas.

Läs mer »

United Nations är vad man vanligtvis skulle beskriva som en supergrupp, men på grund av olika kontraktsbestämmelser får bandets alla medlemmar inte yttra sina identiteter utan måste förbli officellt hemliga. Jag vet, som hämtat ur en John LeCarré roman. Detta hindrar dock inte verkligheten från att hinna ifatt och det är vid denna stund ganska välkänt vilka de inblandade verkligen är. Förutom bandets frontfigurer, Daryl Palumbo och Geoff Rickly, vokalister från Glassjaw respektive Thursday, leder spåren till profiler som Ben Koller (Converge), Christopher Conger (The Number Twelve Looks Like You) och Eric Cooper (Made out of Babies). Respektingivande namn alltså. Så vad är planen? Jo, power-violence med referenser till 90-talets kaosscen och band som Orchid och Saetia. Håll i dig!

Läs mer »

Att följa upp förra årets bästa platta, Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, får väl ses som en hyfsad utmaning. Tydligen tycker Kevin Barnes att det är något man åstadkommer genom att fullkomligt spåra ur och ägna den nya Skeletal Lamping åt att ge liv åt sitt alter ego, Georgie Fruit, vars bedrifter innefattar ett flertal könsoperationer och tider i funk- och discoband. Det här bidrar tyvärr till att Of Montreal får befatta sig med disco, det låter som ett schizofrent Scissor Sisters ibland - det är inte en komplimang. Funkbiten klarar de bättre.

Men det jag gillade med Of Montreals förra skiva var kontrasten mellan bandets episka Bowie-frierier och deras totala avsaknad av pretentioner. Den här gången är jag mer kluven. Är det verkligen en avsaknad av pretentioner? Kanske är det i själva verket så jävla pretentiöst att jag missuppfattat hela grejen med bandet. Att lyssna igenom Skeletal Lamping en första gång är helt omtumlande. Det klipps och avbryts, ändras och dras ut - så fort du tror att en låt ska komma igång så är den slut, när du fastnar för en melodi så är den begravd i massorna av hundratals vinjetter från låtar som aldrig fick blomma ut. Läs mer »

Fr. v.: Synyster Gates, Zacky Vengeance (Foto: Malena Backman)

Mark Malmström begav sig en varm sommardag till Göteborg för att träffa två delar av emo-fenomenet Avenged Sevenfold. Vad som följde var en konversation om att odla sitt alter ego och att distansera sig från genrebenämningar. Läs mer »

För att rena mitt eget samvete vill jag berätta att bristen av artiklar på Doublepeace.se de senaste månaderna inte har berott på lathet, utan på semester. Jag har varit utomlands i dryga två månader, vilket har hindrat mig från att sköta om sidan. Bättring kommer!